Hiphopens oväntade innovatör: Intervju med Lyor Cohen

Hur blev en judisk affärsmän en nyckelperson inom utvecklingen av hiphop? Alla från Run-DMC och Public Enemy till Jay-Z och Young Thug har Lyor Cohen att tacka för mig. En ständig förnyare som har ett citat av Dylan ingraverat på glasdörren till sitt kontor. If you are not busy being born, you are busy dying. Från DI Weekend 31/3 2016.

Lyor Cohen

Text: Jan Gradvall

Februari, 1987. Det är första gången jag är i New York. Jag tittar mig omkring och blir orolig för om jag kommit till rätt adress. Portarna ser obehagligt skumma ut. Snett emot ingången står en slaktad taxi, bortplockade däck och sönderslagen vindruta. Men en enda liten lapp uppklistrad i entrén med texten RUSH indikerar att jag kommit rätt. 298 Elizabeth Street. Jo, det stämmer. Jag ringer på. En ilsken signal indikerar att jag blir insläppt.

När jag sedan öppnar dörren kliver jag rakt in i ett avgörande skede i musikhistorien.

RUSH är smeknamnet för Russell Simmons. Bolaget han startat, vars fullständiga namn är Rush Artist Management, representerar många rappare, bland dem hans bror, Run Simmons, och dennes trio Run-DMC. Det trånga kontoret är även hemvist för det skivbolag han startat tillsammans med Rick Rubin. Ett bolag som redan då börjar bli mytomspunnet, Def Jam Records.

Människorna inne på kontoret höjer ögonbrynen inför en 23-årig vit svensk med axelremsväska som kliver in genom dörren och frågar efter Russell Simmons.

Någon slår ut med armarna: ”Sorry, han fick förhinder”. I stället tas jag om hand av Bill Stephney som visar sig vara lika insatt. Bill Stephney är strateg och en av producenterna bakom en ny grupp som släpper sitt debutalbum just den veckan. Gruppen heter Public Enemy. I receptionen hänger en ung kille i keps, Hank Shocklee, som också är en del av gruppens producentteam, The Bomb Sqaud. Det är han som ger mig albumet.

Def Jam Records och Rush Artists Managment har redan i februari 1987 ruskat om musikbranschen. ”Walk this way” med Run-DMC har denna vinter varit den första raplåt som tagit sig upp på Topp 5 på Billboard.

”Walk this way” var ett strategiskt släpp av Def Jam, en medveten korsbefruktning mellan svart rap och vit hårdrock. Låten dyrkade upp öronen på den vita rockpubliken, vilket i sin tur röjde vägen för Beastie Boys, vars debutalbum osannolikt nog toppar Billboards albumlista denna vecka.

Musikvärlden blir sig inte mer lik efter vintern 1987. Hiphop introducerar ett nytt sätt att tänka vid skapandet av musik, vilket påverkar alla genrer, även vad det gäller marknadsföring och sponsring. Med Public Enemys debutalbum startas en period, som pågår fram till tidigt 1990-tal, som fortfarande kallas ”Golden age of hiphop”.

När jag denna vår vinter, nästan 30 år senare, berättar om mitt besök på Def Jam för Lyor Cohen så lystrar han till. Vi sitter i det stora öppna rummet på Ett hem, ett hotell som av Financial Times nyligen utnämnt till Stockholms främsta. Lyor Cohen har belåtet sjunkit tillbaka i en fåtölj, men lutar sig nu framåt igen.

”Så du var där? På 298 Elizabeth Street? Tidigt 1987?”

”Okej, säger han och stryker sin haka. ”Okej, då fattar du.”

Sen ändrar Lyor Cohen sina svar från att pågå i 15 ord till att pågå i 15 minuter.

Lyor Cohen är alltid med på rankinglistor över musikvärldens mäktigaste och rikaste personer. Han föddes 1959, son till israeliska immigranter. Han är lång, bredaxlad, med isande grått hår, tajt klippt, nästan militäriskt.

Bloomberg Businessweek skrev nyligen om Lyor Cohen att han ”ser ut att vara född till att spela yrkesmördare i en Hollywoodthriller”.

Efter att Lyor Cohen började sin bana på Rush Artist Managwment och Def Jam – där han började arbeta inte långt innan jag var på besök – har han varit VD för ett par världens största skivbolag under avgörande skeden i musikhistorien.

Newsweek kallade Def Jam för ”det most important African-American music company since Motown”. Vad som ansågs vara smal subkulturell musik när bolaget startade, hade i början av 1990-talet tagit över mainstreamfåran. Ungdomar över hela världen började lyssna på hiphop och extrem metal (Def Jam hade även Slayer).

1994 sålde Russell Simmons och Lyor Cohen hälften av Def Jam till Polygram för 33 miljoner dollar. Polygram såldes i sin tur sedan till Seagram. 1999 köpte Seagram även resten av Def Jam för 130 miljoner dollar vilket gjorde Lyor Cohen, då 40 år, till en mycket rik man.

Efter en merger mellan Def Jam och Island Records (Bob Marley, U2) och Mercury Records (Kiss, Def Leppard, Bon Jovi) skapades giganten Island Def Jam Music Group. Lyor Cohen blev boss över hela bolaget.

Lyor Cohen visade sig besitta en unik kombination av vakna öron – helt orädd för det nya och oprövade – och nytänkande vad det gäller marknadsföring. Medan Russell Simmons mer gick över till mode och sen yoga, var det Lyor Cohen som drev bolaget och rekryterade nya artister.

Det var under Lyor Cohens ledning som Def Jam knöt till sig Jay-Z och Kanye West, artister som i dag dominerar hela underhållningsindustrin.

Det finns ingen i branschen som har ett cv som Lyor Cohen.

Att en judisk man fått en central roll i utvecklingen inom hiphop, en genre som ibland förknippats med antisemitism, är anmärkningsvärt.

Irv Gotti, en svart hiphopproducent, har sagt i en Rolling Stone-intervju om Lyor Cohen:

”Lyor är förmodligen den coolaste vita killen i branschen. Han är en vit judisk, men alla respekterar honom som han vore svart. Han vet hur man får respekt. Han vet när det är dags att ’get gangster’, när det är läge att dra sig tillbaka, när man ska hålla käften, när man ska säga något. Det är därför alla andra vita chefer är rädda för honom. Han vet hur man handskas med orten, de kriminella elementen.”

När Public Enemy 1988 hade släppt sitt andra album – det unisont hyllade mästerverket ”It takes a nation of millions”, där Hank Shocklee och The Bomb Squad skapade ett helt nytt sound med lager på lager av samplingar – blev gruppen den mest omtalade i världen. Gruppens låt ”Fight the power” användes som temalått till Spike Lees långfilm ”Do the right thing”.

Precis i den vevan gjorde Public Enemy-medlemmen Professor Griff antisemitiska uttalanden i en intervju. Public Enemy hamnade i en mediestorm, röster höjdes om bojkott, gruppledaren Chuck D höll presskonferenser och Professor Griff fick till slut lämna gruppen (för att senare bli medlem igen när han bett om ursäkt).

Den som gick in och medlade när det var som mest infekterat var Lyor Cohen. Han tog med Public Enemy på en rundtur på ett Holocaust-museum och visade hur många likheter de i själva verket finns mellan judisk och svart historia, liknande rasism, utsatthet och förföljelser .

Vad som lade grunden till den moderna pophistorien var när judiska låtskrivare i New York som Irving Berlin och George Gerwshin anammade jazz och svart amerikansk musik.

I sin bok ”Decoded” skriver Jay-Z att Lyor Cohen är hans mentor och citerar långa visdomsord från judendomen som Lyor Cohen lärt honom.

2004 värvades Lyor Cohen från vd-stolen på Island Def Jam Music Group till att i stället leda USA-divisionen för konkurrenten Warner Music Group. Han fick en årslön på tre miljoner dollar, grundlön, fet bonus ej inräknad.

Under sin tid på Warner skapade Lyor Cohen så kallade 360-dealer. I dag välkända kontrakt som innebär att skivbolagen får en del av alla artistens intäkter (360 grader), även merchandise och turnéer. Lyor Cohen var även arkitekten bakom Warner Music Groups digitala satsning, med tidiga avtal med YouTube och Spotify.

Redan på Def Jam-tiden blev han känd för att tänka helt nytt. Det var Lyor Cohen som i slutet på 1980-talet fixade 1-900-nummer åt rapparna, ringlinjer som under ett par år gav lika höga inkomster som skivförsäljning.

Men efter att Warner Music Group 2011 köptes av ryskfödde miljardären Len Blavatnik (Storbritanniens rikaste person enligt uppgifter från 2015) hoppade Lyor Cohen av inom ett år.

Vad skulle Lyor Cohen göra nu? Branschpressen spekulerade. Det tog ett tag innan han avslöjade sitt nästa drag. I november 2013 startade han det oberoende skivbolaget 300 Entertainment vilket han nu driver. Namnet 300 kommer från en film om de 300 spartanska krigare som kämpar mot hela den persiska armén.

Med investerare som Google och den israelisk-amerikanske miljardären Noam Gottesman tänker nu Lyor Cohen ännu en gång – precis som på tiden med Def Jam – strida mot en armé av mycket större konkurrenter. 300 satsar framförallt på att utnyttja Internet på ett nytt och effektivare sätt.

300 Entertainment har några av de mest omtalade unga rapparna i sitt stall. Fetty Wap, en rappare med ett öga som under 2015 hade fyra låtar på Billboard Topp 10. Young Thug, en rappare som utnämnts till genrens stora framtidslöfte och i början av sin karriär uppträdde i klänning.

Jag har genom åren via svenska skivbolagschefer frågat flera gånger om att få en intervjua Lyor Cohen men alltid fått nej..

Att han idag ställer upp beror helt på hans svenske vän Alex Strehl, 45.gått i god för att jag och DI Weekend är värda att prata med.

Alex Strehl jobbar i dag med sitt nya bolag Boutique, ett bolag som gör 360-dealer med artister, och är en nyckelfigur inom modern svensk musik. Han jobbade länge med Robyn, Titiyo och Christian Falk och hjälpte dem i USA.

Alex Strehl lärde känna Lyor Cohen 1989. Efter att den 18-årige hiphopkonnässören Alex tog A Tribe Called Quest till Sverige (gruppen gjorde en legendarisk spelning i Tranans källare) så följde han med dem till London där han träffade Lyor Cohen första gången som var där för att starta Def Jams London-kontor.

Men det tog flera år innan Alex Strehl kom så långt att Lyor Cohen gav honom uppmärksamhet.

”När jag flyttade till New York sommaren 1991 för att plugga på Parsons så kontaktade jag Lyor igen”, säger Alex Strehl. ”Satte mötestid och drog till kontoret på 298 Elizabeth Street. Den vanliga proceduren, som gällde för de flesta, var att jag fick sitta och vänta i 2-3 timmar över bestämd tid, för att Lyor sedan skulle komma ut och lite kort och bryskt säga att han tyvärr inte hade tid. Så höll de på 4-5 gånger. En dag fick jag till slut chansen att träffa honom och spelade upp alla mina beats jag hade med mig med Christian Falk, Fabian Torsson och demos med Titiyos lillebror Cherno. Lyor blev impad. Han fattade inte riktigt hur jag kunde ha med mig så mycket flavor från Sverige. Han var nog också nöjd att jag var så ihärdig. Enligt hans filosofi måste man ha den hungern för att komma till toppen.”

Vi talar om hur Elizabeth Street var förr i tiden. I dag är gatan en del av ett chict område som kallas NoLita. Så var det inte 1987 när Def Jam hade sitt kontor där.

”Kommer du ihåg det där fältet som låg där bland husen?”, säger Lyor Cohen. ”Visste du att det inspirerade Chuck D till att skriva ’Night of the living baseheads’?” En klassisk Public Enemy-låt om den dåvarande crackepidemin på södra Manhattan.

Hur hamnade du egentligen i hiphopvärlden? Stämmer det att ditt första jobb var som road manager åt Run-DMC?

”Jag hade pluggat global marketing och finance på universitet (i Miami). När jag var klar så fixade min mamma ett jobb på Bank Leumi, en israelisk bank i Beverly Hills. Det var precis när Iran imploderade (revolutionen 1979). Alla judar lämnade Teheran, lämnade Persien, och kom till Beverly Hills. De hade med sig säckar med cash. Så mitt jobb var lätt. Jag tjänade 14 000 dollar om året men jag var inte glad.”

”Samtidigt hade jag vänner som anordnade fester. De uppmuntrade mig att börja jobba med dem i stället. ’Du är deppig, du borde vara lycklig, vi har både pengar och tjejer och droger, kom till oss’. Men jag var alltid den ansvarsfulla personen. Jag visste inte hur jag skulle ta upp ett sådant skifte mina föräldrar. Månaderna gick.”

Lyor Cohen får en kopp te.

”Men till slut kände jag att jag måste ta steget, göra något med min egen signatur. Jag har alltid varit en nyfiken person, alltid älskat att bevittna saker på plats med egna ögon. Om jag kom körande längs Sunset Boulevard, och såg en skylt för en nigeriansk festival, så stannade jag, lyssnade på musiken, smakade på alla maträtter.”

”En vecka satte det affischer överallt i Los Angeles för Uncle Jam’s Army. Vad fan är det? Jag ville veta så jag åkte dit. Platsen var en sportarena nere i Downtown. Jag klev in och var den enda vita bland 16 000 svarta. Det var inga artister som spelade, bara discjockeyer som spelade breakbeats. Jag kände, wow, det här är spännande och fortsatte åka dit. Den första radiostation i USA som enbart spelade hiphop var förresten inte i New York, som alla tror, utan i Los Angeles, KDAY AM 1580.”

”Efter ett tag började de även plocka in rappare på Uncle Jam’s Army-festerna. Festerna var tvungna att sluta redan 23.00 och jag fick en idé. Tänk om jag efter midnatt kunde ta med mig rapparna och göra samma grej i Hollywood? Jag lånade 700 dollar av min mamma och anordnade en konsert med Run-DMC och några lokala Hollywood-band, som Circle Jerks och Red Hot Chili Peppers. Den kvällen tjänade jag 36 000 dollar. Jag gick aldrig tillbaka till mitt jobb på banken efter det.”

Lyor Cohen håller sin kopp te med båda händerna, smuttar, låter historien ta tid.

”Det var bara ett problem den kvällen. Under Run-DMC:s spelning lämnade Run plötsligt scenen. Jag gick fram till honom, ’Vad sysslar du med, du kan inte lämna scenen mitt under en konsert’. Run var jätteupprörd. ’Men såg du inte vad som hände? Alla de där vita ungdomarna var ute efter mig, de försökte ju hela tiden ta sig upp på scenen’. Plötsligt förstod jag vad han menade: det var alla punkare som försökte ta sig upp på scenen för att stagediva. När jag förklarat denna konstiga ritual för honom, gick Run tillbaka ut på scenen och tillbringade resten av konserten med att kasta vita ut i publikhavet. Han tyckte det var den bästa kvällen i hans liv och ringde efteråt sin brorsa i New York”.

Brorsan i New York var Russell Simmons. Run introducerade Russell och Lyor för varandra. Telefonsamtalen mynnade ut i att Russell erbjöd komma till New York och jobba.

”Jag berättade om erbjudandet för mina föräldrar. Min pappa (Lyor kallar sin styvpappa sin riktiga pappa) strök sitt skägg, sade att det nog kommer att lösa sig, men insisterade på att jag skulle kräva ett kontrakt. Min mamma sade: ’Kontrakt eller inte, du har inga banklån, du har ingen fru. Ditt enda ansvar i livet är att hitta något som du känner passionerat för. Det värsta som kan hända är att du kommer tillbaka. Åk.” Så jag löd hennes råd. Vad skulle hänt om jag inte gjort det? Vad skulle Lyor Cohen ha gjort i dag?”

Han säger det rakt ut i luften men låter som han talade med sin egen spegelbild.

”Så jag flög till New York. Jag ringde mamma när jag landat, som jag lovat göra. Sen tog jag en taxi till adressen på Elizabeth Street. Russell var inte där. Jag insåg också att han inte hade berättat för någon vem jag var eller att han gett mig jobb. Alla på kontoret såg sjukt deprimerade ut. Jag frågade varför. De svarade: ’Run-DMC:s road manager is on a binge (börjat supa/knarka igen). Vi hittar honom inte och han är den ende som har ett pass. Så Run-DMC sitter fast på JFK (flygplatsen). De ska på sin första Europaturné” Jag svarade: ’Vänta, jag har ett pass’. Så jag åkte dit. Från och med den dagen var jag deras roadmanager. Det blev grunden till allt jag lärt mig.”

Run-DMC var en trio som bestod av två rappare, Joseph ”Run” Simmons och Darryl ”DMC” McDaniels, samt discjockeyn Jason ”Jam Master Jay” Mizell. Lyor Cohen har sagt att Jam Master Jay lärde honom saker han aldrig glömt. När Jam Master Jay mördades i en inspelningsstudio i Queens 2002 startade Lyor Cohen och hans närmaste en fond för hans familj och kallade honom för ”one of music’s true pioneers”.

På sitt tredje album, samma album som innehöll ”Walk this way”, hade Run-DMC en låt som hette ”My Adidas”. Det var en hyllning till deras favoritskor. Sneakers har alltid varit en central del av hiphopkulturen. Till en utsåld konsert i Madison Square Garden bjöd Lyor Cohen och Russell Simmons in en Adidas-chef från Europa som fick bevittna hur tiotusen fans höll upp sina Adidas i luften. Adidas-chefen blev rörd till tårar och Lyor Cohen sydde ihop ett sponsorkontrakt som var värt miljonbelopp i dollar.

Dealen blev den första i sitt slag. Det var första gången som ett storföretag sponsrade rappare. Första gången omvärlden insåg hur kraften i hiphop kunde användas i marknadsföring. Ett grepp som sedan dess använts om och om igen i 30 år.

Visst var det du som sydde ihop dealen mellan Run-DMC och Adidas?

”Ja, ja. Många människor vill ge mig credit för det, men jag ska berätta för dig om den verkliga förklaringen. Adidas hade bra chefer. Så enkelt var det. Bra chefer med örat mot gatan. Och alla som hade fingret på populärkulturens puls kunde inte missa att gatorna på den tiden ägdes av Run-DMC. Ännu viktigare, Run-DMC älskade sina Adidas på det mest autentiskt möjliga vis. Jag råkade bara vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag hade inte större roll än en herde. En herde hjälper bara flocken att ta sig från plats till plats.”

Men om inte just du varit var där, så kanske inte Run-DMC gjort en lika bra deal? De kanske, som många andra musiker, nöjt sig med till exempel på gratis skor och kläder?

”Vilket hade varit ett enormt misstag. I verkligheten, som vi känner vi den, även om branschen kanske inte fattar det alla gånger, är alla på desperat jakt efter det autentiska. Run-DMC gjorde låten för att de på riktigt älskade skorna, vilket är värt mer än pengar. Autentiska saker har en resonans alla letar efter, särskilt i dagens Internet-era.”

Lyor gestikulerar och höjer rösten.

”I dag har vi en situation där soffpotatisar blivit väldigt inflytelserika. Det är bara antalet klick som räknas, men alla kan sitta hemma och klicka med sina tummar. Det är därför dags att påminna om hur det var tidigare. Som när du var tvungen att själv åka till Elizabeth Street för att uppleva det på plats. Du kunde inte surfa in där på en hemsida och sedan maila in din text. Nu pratar folk om data hela tiden, big data. Men varför räknas storleken på min tumme inte mer än taxichaufförens som körde mig hit? När det handlar om musik så är inte hans tumme helt enkelt inte lika stor som min. Om taxichauffören och jag båda klickar på något så räknas klicken lika men, nej, de har inte samma värde. Så varför ta så stor hänsyn till The Massive Passive? För att alla har en dator? Räknar man bara antalet klick förstår man inte hur marknaden fungerar.”

The Massive Passive är, tror jag, hans eget begrepp, något han återkommer till. Med The Massive Passive menar han de som aldrig är på plats själva utan bara passivt tar del av kultur, klickandes hemma i soffan.

Vilka kunskaper kan du nu använda dig av i den nya världen med 300 Entertainment som du lärde dig i den gamla världen?

”Dagarna som roadmanager åt Run-DMC påverkar hur jag fortfarande jobbar, från dag till dag. Jag insåg vad mitt ansvar är i den här kedjan. Om du tänker dig att du ska ordna en blinddate. Du säger till tjejen: ’Killen är talangfull, bra familj, bra moral etc”. Och du säger motsvarande till tjejen. Vad du vill skapa är ögonblicket när de rör sig mot varandra. Just det avgörande ögonblicket kan inte du styra, det är upp tjejen och killen, upp till bandet och lyssnarna. Det är de som i slutänden måste seal the deal. Men jobbet för managers och skivbolag är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att detta ska hända.”

Matchmaking?

”Exakt. Utvecklingen av vår industri, med Internet, har gjort att man får en intressant direkt access till konsumenterna som inte funnits tidigare. Men vad det handlar om är fortfarande att skapa så bra förutsättningar som möjligt för den där blinddaten. Att få konsumenten att luta sig fram för den första kyssen.”

Jag gör en paus här, för att skapa lite andrum i textflödet. Lyor tar inte paus, han fortsätter.

”Jag jobbar just nu med en artist som är en av de modigaste jag upplevt. Hans namn är Young Thug. Han är en samtidigt en extrem introvert. När vi började jobba så hade han aldrig gjort radiointervjuer förut och ville inte göra det. Så jag fick lämna kontoret i fyra dagar för att åka med och lära honom vitsen med radiointervjuer. Jag fick förklara att, ja, de flesta artister hatar att göra dem. De får i uppdrag att prata fem minuter men försöker dra från studion efter tre minuter. Samtidigt är fem minuters exponering i radiokanalen något som företag som Coca-Cola är beredda att betala tiotusentals dollar för. När jag förklarat det för Young Thug och andra, att de får detta gratis, då fattar de. Om du som artist dessutom kan vara så bra under radiointervjun att kanalen vill ha kvar dig i 30 minuter, då talar vi betydande pengar.”

Vad gör dig annorlunda än andra chefer i branscher? Vad får dig att höra och se talangen i en artist som Young Thug och våga satsa på honom?

”Jag har lärt mig hantverket från grunden, jag kan den handsydda och skräddarsydda delen av arbetet som i dag håller på att glömmas bort. Ibland har jag blivit rikligt belönad. Jag har jobbat med artister som det i dag görs coffee table-böcker om. Samtidigt ska man komma ihåg att många artister jag jobbat med inte har blivit något. De har inte blivit ihågkomna, de har blivit damm. Det får mig att må dåligt. Jag värderar min tid för högt för att acceptera det.”

När Lyor Cohen talar om artister som det gjorts coffee table-böcker om menar han artister som Public Enemy, Run-DMC, Beastie Boys, Slick Rick, Jay-Z. Artister som i dag är kulturella ikoner på samma sätt som konstnärer och filmregissörer.

”En väldigt intressant sak som jag noterat under åren”, säger Lyor och gör nästan en paus innan han fortsätter. ”Det är att de artister som inledningsvis bemötts med väldigt högljudda och negativa reaktioner, är de som senare blir de mest ikoniska, de som det görs coffee table-böcker om. Beastie Boys, Public Enemy bemöttes extremt negativt inledningsvis. Eller ta Kanye West. Mitt DNA har lärt sig det familjära i detta scenario. The Massive Passive gillar dem inte – tills de en dag plötsligt gillar dem. Detta upprepar sig hela om och om igen.”

”När jag ser en artist som Young Thug så ser jag en blåbärsbuske. Bären är delikata, oemotståndliga. Men buskens enda skydd är att vara väldigt taggig. Annars skulle vilket djur som helst i naturen kunna sno den direkt på alla bären. Taggigheten gör att det är det endast är de mest ihärdiga och smarta som kan komma åt bären. De flesta i dag skulle säga att Young Thug är för farlig, för konstig, för udda för att slå igenom. Men jag ser igenom taggarna och ser blåbären. Så länge han lever och har hälsan kan han bli en sådan artist det görs coffee table-böcker om. Och nu ringer modeföretag som Berluti och Calvin Klein om Young Thug. Hans mod börjar löna sig.”

Kanske svårt att svara på, men hur och var hittar du i dag nya artister som Fetty Wap och Young Thug?

”Genom alla de traditionella sätten. Showing up. Komma dit, vara på plats. Plus Internet. Det finns en välsignelse och en förbannelse med Internet. Fördämningen har nu brustit. Det finns ingen dammlucka längre. Tusentals band och artister strömmar över och genom hela ekosystemet. Så vårt jobb handlar mycket om att vara kuratorer, välja ut det bästa. Konsumenterna har inte tid, de litar på oss (gestikulerar mot mig) att hitta talangerna och lyfta dem över det som är total demokrati på Internet.”

Har du ett team som letar på Internet?

”Ja”.

Hur jobbar ni exakt?

”Vi har en kille från Harvard, som jobbat med oss som praktikant. Vi har byggt en slags instrumentbräda som ger oss tidiga indikationer på att en låt börjar bli het någonstans. Vi aggregerar alla de viktigaste plattformarna på nätet. Men det räcker inte med det. Vi måste ändå sedan åka ut och träffa artisterna. Jag skriver aldrig kontrakt med någon förrän jag sett artisten uppträda live.”

Så genom denna instrumentbräda upptäcker ni att en låt som ”Trap queen” (Fetty Wap) börjar bli populär någonstans ute i landet?

”Ja. Den kanske spelas på lokal radiostation eller delas mycket på Spotify. Hastighet är viktigt. Hastigheten på delandet. Det handlar inte bara om antal. Man vill även se hur snabbt drogen tar sig genom systemet.”

Den här killen från Harvard låter nästan som en Mark Zuckerberg-figur?

”Han är ett matematiskt geni men han är faktiskt en musikknarkare i första hand. Andra generationen korean. Kommer från en hårt arbetande familj som uppfyllt den amerikanska drömmen och lyckas få in ett barn på Harvard. Att sonen sedan säger att han är mest intresserad av musik och ska börja jobba på en startup, det kanske inte var inte helt lätt för familjen.”

Det låter litegrann som din historia. Att familjen egentligen kanske hoppades på något annat.

”Men finns samtidigt en skillnad. Den koreanska familjen är extremt väldisciplinerad. Min familj var alltid väldigt öppen för konst, involverad i alla konstarter. Jag växte upp i ett hus som var som en litterär salong, lite med den här känslan (pekar runt på Ett hem). Min pappa var psykiatriker, skapade ett nytt sätt att undervisa. Så de var ändå väldigt öppna med synen på fritt skapande.”

Varför är du i Sverige just nu?

”Först och främst för att ni svenskar har något som simmar i generna. Jag kan inte sätta fingret på vad det är. Men vad det gäller skivsamlingar för soul och R&B så finns de bästa i Sverige, London och Japan. Det är hubbarna för skivsamlingar.”

Väldigt sant.

”Eller hur. Så det är någonting som simmar i era vener. För mig är det därför ingen överraskning att de bästa låtskrivarna och producenterna i världen nu kommer från Sverige. Bortsett från det, att jag är här kolla vad som händer, så är det viktigaste som någonsin hänt vår bransch i modern tid, Spotify. Jag är här för att träffa Daniel Ek. Ge mig min respekt till någon som drömde upp en plattform som är så användarvänlig. Spotify är inte bara kraftfull som distributör, de börjar också bli viktiga som kuratorer med sina spellistor.”

Är det första gången du träffar Daniel Ek?

”Skojar du? Are you fucking kidding me? Nej, nej! Fråga Daniel. Jag var den enda skivbolagschef som tidigt åkte till Stockholm inte bara en utan två och tre gånger. Inga andra kom. Någon ser till att branschen återfår sin hälsa. Och vad händer? Ingen kommer dit. Jag hatar det. Jag hatar det faktum att vår industri inte står enig bakom ett sådant initiativ. Många fokuserar på det negativa med streaming, men vad det handlar är inte storleken på pajbiten, utan storleken på pajen. Vi måste alla vara tålmodiga. Vi måste gemensamt se till att pajen växer.”

Skivbranschen är ökänt konservativ. Kanske har din bakgrund i hiphop hjälpt dig att vara mer öppen. Du har redan varit om en tid då alla regler skrevs om.

”Ja! Om du skulle komma till mitt kontor, vilket du är välkommen att göra, så skulle du på glasdörren, när du kommer in, se ett ingraverat citat från en Dylan-sång. ’If you are not busy being born, you’re busy dying’. Invention. Reinvention. Metamorfos. Transformation. Det är ord som jag vaknar upp till varje dag.”

(slut)

Faktaruta

Namn: Lyor Cohen. (Förnamnet uttalas inte ”Lajjor”, som många tror, utan ”Lyår”.)
Ålder: 56.
Bor: New York.
Familj: Två barn i tidigare äktenskap. Förlovad med Xin Li, konstkonsult på auktionsfirman Christie’s.
Yrke: En av musikvärldens tyngsta chefer de senaste 30 år. Driver nu sitt eget bolag 300 Entertainment, med bland andra Google som investerare.
Artister som Lyor Cohen jobbat med: Run-DMC, Public Enemy, Beastie Boys, Slick Rick, Eric B & Rakim, Jazzy Jeff & The Fresh Prince (med Will Smith), Onyx, DMX, Ja Rule, Foxy Brown, Jay-Z, Kanye West, Fetty Wap, Young Thug.
Lyor Cohen har även jobbat med andra genrer än hiphop. År 2000 startade Lyor Cohen tillsammans med den Nashville-baserade Luke Lewis bolaget Lost Highway Records som gav ut Lucinda Williams, Ryan Adams och det mångamiljonsäljande soundtracket till ”O Brother, Where Art Thou?”.