Look up here, I´m in heaven
Har någon konstnär inom någon konstart någonsin tagit farväl på ett lika regisserat och ödesmättat sätt som David Bowie? Två nya böcker om David Bowie visar hur han fortfarande lever. Från Expressens kultursida 21 september 2016
Rob Sheffiled
On Bowie
Headline
198 sidor
Paul Morley
The age of Bowie
Simon & Schuster
484 sidor
Har någon konstnär inom någon konstart någonsin tagit farväl på ett lika regisserat och ödesmättat sätt som David Bowie?
Den 7 januari i år släpptes Johan Rencks video till ”Lazarus”. David Bowie porträtteras som en döende patient, liggande på en brits med bandage över ögonen, samtidigt som han sjunger ”Look up here, I’m in heaven”.
I videon syns han även ritandes Livets träd, den centrala delen av Kabbala, något han sjöng om redan i titelspåret till ”Station to station”.
Videon avslutas med att David Bowie darrande kliver baklänges in ett mörkt skåp och stänger dörren.
Tre dagar senare, den 10 januari, kom sedan chockbeskedet om att han var död på riktigt.
Den bibliska gestalten Lazarus återuppväcktes av Jesus. Vad som kommer att återväckas efter att David Bowie stängt dörren till det mörka skåpet är hans idéer och hans konst.
Den 27 oktober är det Europapremiär för hans allra sista verk, musikalen ”Lazarus”.
Efter att ”Lazarus” spelades i New York från 7 december 2015 till 17 januari 2016 – vilket i efterhand framstår som en regisserad dödsmässa – så återuppstår musikalen nu på King’s Cross Theatre i London, med samma huvudrollsinnehavare, Michael C Hall, som synts i tv-serierna ”Dexter” och ”Six feet under”.
Den 23 september ges det ut en ny box, kurerad av Bowie själv, där vi får första gången får höra ”The Gouster”, albumet från 1974 han drog in och ersatte med ”Young Americans”.
David Bowie återuppstår denna höst även i två böcker. Båda skrivna av journalister som bokstavligen började skriva morgonen efter dödsbeskedet.
Amerikanen Rob Sheffield, främst verksam på Rolling Stone, blev den 11 januari uppringd av sin förläggare: ”Kan du skriva en bok om David Bowie på en månad?”
Rob Sheffield svarade att om Bowie kunde spela in albumet ”Low” på endast en månad så borde han kunna få ihop en bok på samma tid.
Engelsmannen Paul Morley började samtidigt men hade en flygande start. Han var konsult till den stora Bowieutställningen på Victoria & Albert 2013 som sedan dess turnerat över världen (härnäst i Tokyo i januari 2017).
Som en slags levande installation på Victoria & Albert satt dessutom Paul Morley under några dagar 2013 och skrev på en bok om Bowie inne i själv utställningslokalen, mening för mening, en text som projicerades för besökarna.
Marknaden kommer förstås att svämma över med spekulativa böcker och dokumentärer om Bowie, men det är svårt att tänka sig två skribenter mer lämpliga och värda ämnet än Rob Sheffield och Paul Morley.
Rob Sheffield är 2000-talets främsta popkulturella stilist vid sidan av Caitlin Moran. I sina tre tidiga böcker har han snuddat vid ämnet Bowie.
Paul Morley uppfann i slutet av 1970-talet den postmoderna musikjournalistiken. Det var Paul Morley som introducerade världen för Joy Division. Det är mycket sannolikt att Bowie läste Morley.
Vad som gör dessa två böcker extra välkomna är att David Bowie, till skillnad från till exempel Bob Dylan, Patti Smith och Bruce Springsteen, aldrig sin självbiografi.
De sista 15 åren av sitt liv ägnade Bowie sig åt att synas så lite som möjligt, att långsamt stänga dörren till skåpet.
I en samtid marinerad av media, en samtid präglad av konstant synlighet och ständiga statusuppdateringar, gjorde Bowie precis tvärtom för att hålla kvar sin publiks intresse.
Rob Sheffield konstaterar att om David Bowie likt sin vän John Lennon gått bort när han fyllde 40 så hade hans genmälde blivit väldigt annorlunda.
När Bowie fyllde 40 år 1987 befann han sig på botten kreativt. Han hade gjort sin karriärs sämsta album, ”Never let me down”. Han var vilsen och framstod som en karikatyr på sig själv.
Vad som blev början till en vändning var när han 1992 gifte sig med somaliska fotomodellen Iman.
Få förstod innebörden av det bröllopet på den tiden – ännu en rockstjärna som gifter sig med supermodell – men Rob Sheffield visar i sin bok hur det var då Bowie fick ett lod i sitt liv och återigen fick något att sjunga om.
Under sina 15 år med Iman, sista kapitlet i hans liv, gjorde han återigen några av sina främsta verk, inte minst avskedet med ”Lazarus” och det mästerverk som är albumet ”Blackstar”.
Paul Morley lyfter fram hur Bowie hela tiden sög åt sig nya tankar, nya idéer och använde dem för att konstant uppdatera sig själv.
David Bowie har sagt: ”När jag hörde någon säga något intelligent så använde jag det senare som det var mina egna tankar. Det är som en bil, man byter hela tiden ut olika delar”.
Vad Bowie basunerade ut över världen var att oavsett vad som händer i framtiden så kommer det alltid att finnas justen en framtid.
Och varför skulle inte drömmare och stargazers kunna ta hand om den framtiden?
Bowies eftermäle: människor kan dö, men ingen kan döda idéer.
(slut)