Intervju med min favoritförfattare: Don DeLillo
Don DeLillo av efterkrigstidens största amerikanska författare. Skrivit 16 romaner. Ständigt nämnd i diskussioner om Nobelpris. Mellan 1979 och 2015 har han mottagit ett 30-tal tunga litterära priser. Gett väldigt få intervjuer. Från DI Weekend 9/3 2017.
Don DeLillo
Text: Jan Gradvall
Att verka men inte synas. Amerikanske författaren Don DeLillo har valt samma linje som familjen Wallenberg. Ju mindre han själv syns i offentligheten, desto bättre. Målet är att hans arbete helt ska tala för sig själv.
När Don DeLillo 1985 skulle ta emot National Book Award för sin roman ”Vitt brus” så var han på plats vid utdelningen, vilket få hade förväntat sig. Han hade meddelat arrangörerna att han också tänkte hålla ett tacktal.
När det var dags ställde sig Don DeLillo upp och sade: ”I’m sorry I couldn’t be here tonight, but I thank you all for coming”. Det var allt. Sen gick han hem.
En av hans förläggare har berättat att han i flera år gick runt med visitkort i innerfickan med texten: ”I don’t want to talk about it”.
Don DeLillo var länge känd för att inte ställa upp på boksigneringar. När han 2010 gav ut romanen ”Point Omega” gjorde han ett undantag och signerade på en bokhandel i Brooklyn.
En vän till mig som bodde i New York vid den tiden – en vän som visste hur mycket Don DeLillo betyder för mig – gick till bokhandeln, ställde sig i den långa signeringskön och såg till att DeLillo skrev ”To Jan” i en bok.
När min vän, Anders, bad Don DeLillo att även lägga till dagens datum såg han hur DeLillos ansikte mörknade. Det var en begäran för mycket. DeLillo krafsade motvilligt dit ett tillägg
När vi sedan öppnade boken såg vi vad Don DeLillo skrivit. Dagen i fråga var en dag i februari men det datum DeLillo skrev var ”Sept. 11”.
Ingen har skrivit skarpare om det moderna samhällets framväxt än Don DeLillo.
När flygplanen körde in i World Trade Center-tornen den 11 september 2001 så skapade det en kris och debatt bland författare och journalister liknande den vi just nu upplever efter Trumps seger.
Varför hade absolut ingen förutsett detta? Hur lite kontakt hade egentligen författare och journalister med dagens värld och vardag? Hur hade litteraturen och kulturen kunnat bli så världsfrånvänd?
Ett undantag var Don DeLillo. Gå på gång hade han i sina romaner noterat den ökande betydelsen i vår tid av television och vikten att skapa oförglömliga visuella ögonblick.
Terrorism fanns där som tema i hans romaner ”Spelare” från 1977, ”The Names” från 1977 (ej översatt till svenska) och ”Mao II” från 1991.
Paranoia och konspirationer har länge genomsyrat hans romanbyggen. Den isande insikten av att bilder av vad som händer i världen börjar bli viktigare än vad som faktiskt händer i världen.
Känslan av visuell utmattning. Att våra hjärnor inte orkar uppfatta allt som händer.
Romanen ”Point Omega”, den som jag fick signerad, handlar om att det mänskliga medvetandet håller på att nivå en punkt av total utmattning
Med tanke på hur mycket jag läst Don DeLillo – och hur lite jag och alla andra vet om honom som privatperson – känns det därför overkligt att han nu faktiskt sitter framför mig i ett rum på Grand Hotel.
Det känns som att träffa 2Pac:s hologram.
Han känns både overklig och verklig på samma gång. Han är klädd som amerikanska turister brukade vara klädda när de ska promenera runt i Gamla Stan. Praktiska vindskyddsmaterial, bekväma skor. Han är extremt vänlig, nyfiken, tillmötesgående och lite hes.
För sju år sedan var jag i Austin, Texas, och besökte Harry Ransom Center, ett litteraturarkiv grundat 1957 som vuxit till det förnämsta i världen. Över 36 miljoner manuskript finns där skyddande i brandsäkra gångar i under jorden. På entréplanet sitter studenter som får låna och läsa manuskripten i forskningssyfte.
Man kan tycka att verk som Graham Greenes dagböcker eller Evelyn Waughs manuskript till ”Brideshead Revisited” borde finnas i litterära arkiv i Oxford eller Cambridge, men även de finns där i underjorden i Texas.
Plus Gutenbergs bibel, hela Watergate-arkivet och i princip allt av amerikanska författare.
När min guide frågade vad jag var främst intresserad av att titta på i samlingarna så svarade jag – Don DeLillo.
Sammanlagt finns 101 lådor med Don DeLillos manuskript, anteckningar och brev. Jag valde att öppna lådan som var märkt ”White Noise”, på svenska ”Vitt brus”, kanske min absoluta favoritbok.
Jag inleder intervjun med Don DeLillo med att berätta om mitt besök på Harry Ransom Center.
--
När jag där i det underjordiska arkivet öppnade lådan som innehöll manuskriptet till ”White Noise” så såg jag att originaltiteln på boken inte var ”White Noise” utan ”Panasonic”.
”Det var den titeln jag ville använda till boken. Men vi fick inte för företaget Panasonic. Jag tyckte om ljudet av det ordet. Pan (grekiska för allt) och sonic, vilket blir all noise. Till slut blev det white noise i stället.”
Vad som slår en när man ser dina maskinskrivna originalmanuskript är att det är väldigt få meningar per A4. På vissa sidor bara två eller till och med en enda mening. Varför skriver du så?
”Jag bodde i Aten i slutet av 1970-talet. Jag hade en känsla av att mitt arbete, min prosa, hade blivit lite trött. Vad jag hittade i Grekland var ett nytt sätt att se på alfabetet. Eftersom jag var i Grekland så handlade det om det grekiska alfabetet. Det var det såg på antika monument. Jag började studera formen på bokstäverna. Jag började tänka på bokstäver och ord inte bara i bemärkelsen vad de betydde, utan även på den visuella aspekten av språket. Eftersom jag skriver på engelska började jag sedan vid hemkomsten även titta närmare på vårt alfabet, hur det ser ut. Detta påverkande mitt skrivande. Det uppmuntrade mig också att närmare studera pappret, sidan som jag arbetar på. Jag började skriva en eller två meningar per sida i stället för att fylla hela sidan. Och det verkade fungera. Det gjorde mitt skrivande klarare. Jag började skriva noggrannare och skarpare. Den första romanen jag skrev på det sättet, ’The Names’ (1982), markerar, åtminstone i mitt huvud, en förändring i mitt skrivande.”
Du menar att även se på själva bokstäverna som en konstform i sig?
”Ja. Ibland skriver jag fram en mening som har en visuell rytm, inte bara en språklig rytm. Detta uppstår automatiskt. Det är inte något jag medvetet strävar efter, men jag märker när det händer.”
Det låter som du förbrukar mycket papper när du skriver.
”Särskilt med den här boken! (klappar på omslaget till ”Noll K” som ligger på bordet). Jag skickade nyss ytterligare manuskript till Harry Ransom Center. Förstaversionen av boken utgjorde tio tjocka paket med papper. Och nu, när jag tänker på det, så är det intressant hur mängden papper som går åt illustrerar de två faserna i mitt skrivande. Jag skrev sex romaner på 1970-talet innan ”The Names”. Vad jag skrivit efter det är annorlunda.”
Du sålde dina manuskript till Harry Ransom Center 2004. De flesta författares manuskript och anteckningar hamnar i litterära arkiv först efter författarens död. Varför beslutade du för att arkivera dina verk när du var i högsta grad levande?
”Jag hade ingen aning om att det fanns ett sådant arkiv. Det var en antikvarie som handlar med sällsynta böcker som berättade om arkivet. Att bland annat James Joyces manuskript finns där. Det var då jag fick idén. Jag kände att materialet skulle vara säkrare under jord i Texas än i det hus där jag och min fru då bodde.”
Har du varit där nere i arkivet under jord?
”Det har jag. Jag kommer också åka dit igen snart. Jag känner att jag behöver titta på det närmare.”
När jag läste din senaste roman ”Noll K” tänkte jag på det arkivet. Känslan av att gå där nere långt under jorden på en plats som är totalt skyddad från tiden. Ingenting kan hända där nere, arkivet klarar bränder, naturkatastrofer. Vad som finns där nere, det kommer leva för evigt, en parallell till handlingen i din roman.
”Intressant, inte tänkt på det. ’Noll Z’ började som alla mina romaner med en visuell bild. Sen märkte jag hur handlingen flyttade under jord. Strävan efter en förlängning av livet genom att frysa ned kroppen är inte science fiction. Det är något som just nu händer på riktigt. Den enda aspekt av det som jag ändrat på i romanen är att en person kan välja att frysas ned medan han eller hon fortfarande är levande.”
När jag läst dina romaner så är tid något som du hela tiden återkommer till. Hur man kan fly från tiden, undgå tiden.
”Jag tror inte någon kan undgå tiden! (stort leende). Jag frågade en gång en filosof som jag lärde känna om just tid och han svarade: ’Tid, nej det är för svårt att tala om’. Men i fiktion är det en annan sak. I en av mina romaner, ’The Body Artist’ (2001), finns en karaktär som lyckas med att ändra på tiden, som lyckas se in i framtiden. Vissa fysiker skulle också säga att detta är fullt möjligt. Framtiden är något som inträffar och existerar samtidigt som vi rör oss mot den. En aspekt av tid i mina romaner är att tiden blir tredimensionell.”
Har du sett filmen ”Interstellar”?
”Nej”.
Det är en bred Hollywood-film. En film av Christopher Nolan som gjort ”Batman”-filmerna, men…
”Nolan? Ah, han är bra, måste se den, vänta jag ska bara skriva ned… (skriver ned titeln ”Interstellar” i en liten inbunden anteckningsbok).
”Interstellar” skildrar just den rumsliga, tredimensionella, aspekten av tid. Som läsare av dina böcker får man också känslan av att transporteras till ett särskilt rum.
”Jag måste skriva så. Jag tänker alltid i tre dimensioner när jag arbetar. Jag behöver se en karaktär i ett sammanhang, på gatan, inne i en tunnelbanevagn. Det är så jag tänker som författare. Rum är viktiga i ’Noll K’. Rum som en självmedveten plats, rum med sin egen identitet. Som när jag skriver’The room was room-like’ (han ler brett åt en av de roligaste formuleringarna i romanen). Det finns ingen verklig förklaring till vad som händer när Jeff går nerför korridoren och skärmar sänks som visar olika former av terror och katastrofer. Men sedan blir dessa scener mer realistiska. Det är krig. Det är Ukraina. Det blir väldigt personligt.”
Långt, långt före Internet och smartphones och reality-tv så skrev du om den ökande betydelsen av media och bilder i vårt samhälle.
”Vi spenderar så stor del av våra liv med att lyssna och titta, med att ta del av media. Ännu mer nu i den digitala världen. I dag tänker jag sällan på vad jag skrev i mina tidiga romaner, de trycker sig inte på mig på samma sätt som mina senare, men jag kommer ihåg hur jag tidigt tänkte på hur media påverkar liv, hur media förändrar liv.”
Sättet du skriver på ger intryck av att du liksom tänker fram dina böcker. Hur skyddar du ditt tänkande? Det känns som, du genom att hålla dig undan media, skapar slags mentalt skyddsrum där du kan tänka och arbeta.
”Jag tänker fram mening efter mening när jag arbetar. Jag sätter mig vid en gammal skrivmaskin för att det är vad jag är van vid. Jag måste börja med att låta fingertopparna slå ned mot tangenterna innan jag vet jag kommer att skriva. Jag gör inga synopsis alls. Jag skriver bara ord för ord, mening för mening. En mening leder fram till nästa. För mig har det alltid varit så, till en grad att det är svårt att beskriva. Jag vet inte hur andra författare arbetar. För mig är detta en process som är helt naturlig. Jag skulle inte kunna skriva på en dator. Jag behöver den fysiska involvering som en skrivmaskin ger, till och med ljudet av tangenterna.”
Att skriva på en gammaldags skrivmaskin innebär också en fysisk ansträngning.
”Det är viktigt. Det är en del av tänkandet. Arbetet som mina händer gör förvandlas till idéer och energier. Sedan leds jag från sida till sida.”
Referenser till modern konst dyker upp i dina romaner, som till exempel Douglas Gordons ”24 Hour Psycho” (en installation där han projicerade Hitchcocks film ”Psycho” extremt långsamt, utdragen till 24 timmar). Du verkar hämta fler idéer från modern konst och även modern jazz än från modern litteratur?
”Visuell konst har alltid påverkat mitt arbete. Jag tror det började med när jag blev en seriös biobesökare på 1960-talet. Det var då europeiska filmer började visas på biografer i New York. Jag tillbringade många eftermiddagar med Bergman, Antonioni, Fellini, Godard. På 1970-talet blev även amerikansk film mer intressant. För mig då handlade bio bara om en fridssyssla, men det kanske inte var det, med tanke på hur jag tänker och skriver. Det finns en filmisk kvalitet i min prosa.”
Innan du landade i Stockholm var du i Italien och pratade om Antonioni?
”Jag var på filmfestivalen i Rom och pratat om Antonioni-filmen ’Den röda öknen’. Antonioni gick i den filmen från svartvitt till färg, det var hans första färgfilm. Det är en väldigt vacker film. För mig är det en film som skapats enbart som en form av konst. En serie individuella bilder efter varandra. Allting är visuellt uttänkt och färgkoordinerat. Min involvering i festivalen var enbart att prata om den filmen. Jag hade inte tid att se några andra filmer.”
Du har nästan aldrig åkt runt och gjort PR för dina böcker. Du säger nej till att alla framträdanden i tv, låter dig fotograferas ytterst sällan. På din första roman fanns det ingen författarbild. Allt som står om dig är typ ’Don DeLillo works and lives in New York City’.
”Haha! Det fanns faktiskt en bild på mig i den inbundna originalutgåvan, men jag bad att den skulle tas bort i senare utgåvor. Med denna bok, ’Noll K’, har jag gjort ett undantag. Jag kan inte ge dig en logisk förklaring till varför, jag kände bara att jag gjorde göra det av hänsyn till mina förläggare som tagit emot boken så entusiastiskt. Är detta min sista roman? Jag har ingen aning. Jag hoppas bara kunna börja arbeta igen snart.”
Det smarta med att du visar dig då och då är att du slipper den mytbildning som uppstår kring författare som undvikit offentligheten helt och hållet. Som Pynchon…
”… och Salinger”.
Sådana författare har blivit villebråd för fotografer och media. Men du lämnas i fred.”
”Jag är inte förföljd av paparazzi (stort leende). På tal om detta, när jag var i Italien nu, så finns det i Turin en skola för studenter, kvinnor och män i 20-årsåldern vilka skriver och målar, som heter The Holden School (Scuola Holden) döpt efter Holden Caulfield (J.D. Salingers huvudperson i ”Räddaren i nöden”). Det tycker jag är intressant. Vet inte vad Salinger hade tyckt om det.”
Hur lägger du upp dina arbetsdagar?
”Jag arbetar alltid på morgonen, direkt efter frukost. Finns ingen disciplin involverad i det beslutet. Det sker automatiskt, jag sätter mig då och skriver tre-fyra timmar. Sen kanske jag sätter mig igen sent på eftermiddagen. Jag har faktiskt ökat antalet timmar som jag arbetar per dag. Inte bara för att det blir mer produktivt, utan för att det känns naturligt. Den här boken tog mycket lång tid att skriva. Jag skriver allt långsammare. Det tog mig tre-fyra år att skriva den.”
Apropå hur du konstruerar meningar. Jag läste ett citat av dig där du sade att för förståelsen av Hemingway så är hans användande av ordet ”och” mycket viktigare än Afrika eller Paris.
”Det är verkligen sant i fallet Hemingway. En extraordinärt viktig författare. Jag vet inte om unga läsare i dag följer honom såsom vi följde honom när jag var ung. En effekt av det, en effekt som var negativ, var att alldeles för många försökte imitera honom.”
Varav de flesta försökte imitera hans livsstil snarare än hans meningsbyggnad.
”Ja, det finns amerikanska författare som åkte till Paris enbart för att Hemingway gjorde det.”
När jag intervjuade Joan Didion berättade hon att hon för att lära sig skriva satte sig vid skrivmaskinen och skrev av Hemingway-meningar. På så sätt lärde hon sig förstå hans rytm, hans unika användande av ordet ”och” och skiljetecken.
”Hemingway älskade verkligen ordet ’och’. Enkelheten i det ordet. Det är en distinkt del av hans skrivande. Jag känner inte till någon annan samtida författare som använder ordet ’och’ på samma sätt som Hemingway.”
Den allra första meningen i ’Noll K’ är fantastisk. ’Everybody wants to own the end of the world’. Kan du berätta om den? Var det första meningen du skrev till romanen?
”Ja, faktiskt, det var det. Det fungerar inte alltid så men i det här fallet var det den meningen som blev startpunkten för resten av boken. Kan nog inte förklara varifrån den kom, men jag har en anteckningsbok där jag skriver upp saker då och då (klappar på boken där han nyss skrev upp ”Interstellar”). Den meningen fanns i den boken. Jag fick en stark känsla av, ’Här har jag min roman’. Meningen upprepas i slutet av boken, på sista sidan faktiskt. Jeff tänker på sin pappa och vad pappan sagt till honom. Slutet på världen låter som ett klichéämne. Som en science fiction-film. Men i det här fallet har det en signifikans i förhållande till The Convergence (institution i romanen). De förbereder inte bara individer för ett framtida liv 20-30 år efter att individen dött, de gömmer även sig själva för en planetär katastrof. Ett dubbelt syfte. Religioner har alltid haft ett element av evigt liv. Vi kan inte acceptera det faktum att detta var slutet. I boken lever vi vidare bokstavligt, i tre dimensioner.”
Meningen ”Everybody wants to own the end of the world” för tankarna till IS och andra sekter som vill iscensätta undergång.
”IS har blivit en mäktig kraft. Det är intressant hur människor från alla länder i världen, inte bara Syrien och Irak, söker sig till IS för att ansluta sig. Kanske för att livet var väldigt svårt i de länder där de kommer ifrån… Men jag har inte så mycket mer att säga om det.”
Vad läser du själv? För nöjes skull?
”En bra fråga. När jag har arbetat på den här romanen har jag läst mindre än vad jag gjort tidigare. För kunde jag parallellt läsa andra romaner utan problem, utan att det påverkade mitt eget arbete. Men den här gången ville jag inte läsa något annat. Jag tror jag tillbringade så mycket tid med att föra anteckningar till den här romanen att jag inte hade tid att tänka på annat. Det är ju också ett vanligt fenomen: när människor blir äldre läser man mindre fiktion och mer icke-fiktion. Jag vet inte än om jag är en av dem. Många romaner väntar på mig där hemma. Romaner som väntar på att jag ska öppna dem. Och jag kommer att öppna dem.”
Du varit en stor inspirationskälla för många yngre författare. På Harry Ransom Center finns brev som David Foster Wallace skickade till dig. Kommunicerar du fortfarande med yngre författare?
”Ja. Det finns många bra yngre författare, Joshua Ferris, Dana Spiotta, Rachel Kushner… Folk har pratat om romanens död i 50 eller 60 år. Men allt det snacket har ingen effekt på unga romanförfattare. Hon eller han bara måste utföra detta arbete. Det är en del av vilken sorts människa den personen kommer att bli. Romanen ännu mer så än andra konstformer för att det tar så lång tid att skriva dem. Jag tillbringade fem år av mitt liv med att skriva ’Under jord’. Det fanns ingenting under de fem åren av mitt liv jag hellre vilja göra än att skriva den romanen. Folk ställer fortfarande detaljerade frågor till mig om den. Jag måste tänka noga för att komma ihåg allt. Jag kommer ihåg basebollscenerna (stort leende).”
2015 fick du ett tungt pris för din livsgärning, Medal for Distinguished Contribution to American Letters. I sitt tal på den ceremonin så talade Jennifer Egan om att…
”Hon är en väldigt bra ung författare. Jag läser alltid henne direkt. Hon är på gång med en ny roman snart.”
Jennifer Egan sade i det talet att du påminner alla författare i hennes generation om att det inte finns några begränsningar för vad man kan skapa i en roman. En romanförfattare kan skapa precis vad hon eller han vill.
”Romanen erbjuder möjligheter som inte existerar i andra konstformer. Romanen har en expansionskraft. När jag började som författare skrev jag noveller. Det var vad alla gjorde på 1960-talet. Novellen är en stor amerikansk konstform. I mina noveller skrev jag om den enda omgivning jag kände till, Bronx, där jag växte upp. Jag fick ett par noveller publicerade i kvartalstidskrifter. Jag var helt förbluffad när de inträffade. Det tog sedan lång, lång tid för mig att gå från noveller till romaner. Jag utvecklades under lång tid. I mina romaner undvek sedan jag min personliga bakgrund. Jag jobbade på min första roman i två år innan jag förstod att jag var en romanförfattare. Sen tog det ytterligare två år att få den klar. Det hade inte varit möjligt i dag.”
För att branschen i dag är mer otålig?
”Ja. Idén om en lovande första roman gäller inte längre. En författare måste i dag slå igenom direkt.”
Jag har inte läst dina allra första noveller.
”De har aldrig getts ut i någon bok. Jag gjorde en samlingsvolym med noveller (”The Angel Esmeralda”, 2009) men jag tog inte med någon av de allra tidigaste. De kändes mindre utvecklade än de andra.”
Du säger att du undvek din personliga bakgrund i dina romaner, men dina uppväxtkvarter i Bronx dök sedan upp i ”Under jord” (1997).
”Sant. Varför hände detta…? Jag tänker högt här. ’Under jord’ erbjöd mig en stor duk att arbeta på (romanen är 827 sidor lång). Jag insåg tidigt att de två bröderna i romanen växte upp där jag växte upp. Jag åkte därför tillbaka till de kvarteren. Något jag för övrigt fortfarande gör tillsammans med vänner. Jag placerade karaktären i de miljöerna, på de gatorna. Återigen, tre dimensioner. Jag skrev de delarna av romanen väldigt snabbt. Det behövdes väldigt få omskrivningar. Jag ändrade i princip ingenting. Det fick tala samma italienska Bronx-slang som man talade i mina kvarter.”
En form av italiensk slang som jag förstår inte existerar i Italien utan enbart just i Bronx?
”Enbart i Bronx. Det är inte så ofta man finner så stort nöje i att skriva något som det var att skriva de passagerna.”
Innan du blev författare arbetade du i slutet av 1950-talet och början på 1960-talet som copywriter på en reklambyrå på Manhattan nära Madison Avenue. Har du sett tv-serien ’Mad men’ som handlar om exakt den eran?
”Nej. Men jag har förstått att det finns en del likheter”
Du använder inte mail?
”Nej. Jag har tillgång till mail på min dator, men jag tycker att mail uppmuntrar till en form av konversationer som annars inte skulle uppstå. Jag använder inte mobiltelefon heller. Det känns inte naturligt.”
När man läser analyser av dina verk på kultursidor och avhandlingar…
”Jag läser inte sånt”
Om man i alla fall läser dem så missar de alla den humorn som finns i ditt sätt att prata och i ditt skrivande. I ’Under jord’ finns till exempel rader som: ’The waitress brought a chilled fork för my lifestyle sallad’.
”Jag har glömt just den raden. Men, ja, det är ganska roligt (stort leende).”
(slut)
FAKTA
Namn: Don DeLillo.
Ålder 80 år. Född 20 november 1936.
Bor: New York.
Familj; Fru, inga barn.
Karriär: En av efterkrigstidens största amerikanska författare. Skrivit 16 romaner. Ständigt nämnd i diskussioner om Nobelpris. Mellan 1979 och 2015 har han mottagit ett 30-tal tunga litterära priser.
Aktuell med: ”Noll K” (Albert Bonniers Förlag). Bokförlaget Modernista har också återutgett fem av hans klassiska romaner: ”Amerikana”, ”Vitt brus”, ”Vågen”, ”Mao II” och ”Spelare”.
+
Att läsa Don DeLillo
5 nyckelromaner
Text: Jan Gradvall
Noll K (2016)
På en hemlig plats i Centralasien har jag en miljardär skapat en plats där människor kan frysas ned i hopp om att en dag få återvända till livet. Titeln är den lägsta temperatur som går att uppnå, den absoluta nollpunkten på kelvinskalan. En förebild till anläggningen finns redan i verkligheten. I Arizona finns Alcor Life Extension Foundation där 144 kroppar just nu förvaras i flytande kväve. Är detta Don DeLillos motsvarighet till Bowies ”Blackstar”? Är detta den 80-årige författarens sista roman?
Under jord (1997)
Alla i litteraturvärlden pratar om och drömmer om den stora amerikanska romanen. Don DeLillo skrev den 1997. En tegelsten om USA:s utveckling från det kalla krigets 1950-tal fram till 1990-talet. Inledningen med en basebollmatch mellan New York Giants och Brooklyn Dodgers är litteraturens motsvarighet till Jimi Hendrix gitarrspel eller Charlie Parkers saxofon. Ofattbar virtuos i utförandet. En roman sprängfylld av liv och referenser. De olika delarna av den 827 sidorna av romanen har rubriker som ”Long Tall Sally” och ”Cocksucker Blues”.
Mao II (1991)
Döpt efter Andy Warhols silkscreentryck av Mao från 1972. Börjar med ett massbröllop på Yankee Stadium. 6.500 par gifter sig. Handlar om en författare som varit avskuren från världen i trettio år och putsat på ett mästerverk som han inser aldrig kommer att bli klart. En skildring av mediesamhället och hur terrorister lyckas bättre än konstnärer med att skaka om kulturen.
Vågen (1988)
Om Lee Harvey Oswald. I sitt förord går Ola Larsmo så långt som att kalla ”Vågen” den kanske bästa amerikanska politiska romanen av dem alla. ”Vågen” blev också startpunkten på JFK-konspirationer som en närmast egen fiktiv genre. Tre år efter Vågen kom Oliver Stones film om JFK-mordet. Åtskilliga teveserier har haft också inspirerats av samma utsuddning mellan fiktion och fakta. Vad som är det mest hisnande med ”Vågen” är insikten om att berättelsen skapar handlingen. Precis som vid Palmemordet så fanns det månader innan John F Kennedy-mordet en sammansatt berättelse, en ”sanning”, som en enskild gärningsman kunde använda för att ge legitimitet åt sina handlingar. Som Ola Larsmo skriver: ”Den ensamma mördaren må vara ensam, men ingår i en sådan berättelse, vill vara den som för den till slut. Vi har ansvar för våra berättelser. De kan döda”.
Vitt brus (1985)
En lärare och familjefar undervisar i ämnet Adolf Hitler vid ett humanistiskt universitet i en amerikans småstad. Plötsligt seglar ett svart moln, skapat av en industriolycka, in och lägger sig över staden och allas liv. Olyckan kallas för The Airborne Toxic Event, ett namn som efter romanens utgivning gav namn åt ett rockband från Los Angeles. Det svarta molnet går att se som en allegori för televisionen. Samtidigt är det en varm roman med oförglömliga karaktärer. Haft ett enormt inflytande på en generation författare. Zadie Smith och David Foster Wallace hade inte skrivit som de gör/gjorde utan ”Vitt brus”.
(slut)