Krönika, DI Weekend

Weekend 11 augusti

Krönika

Jan Gradvall

Sommaren 2017 kommer främst bli ihågkommen för en sak: ”Despactio”. En skämtteckning som cirkulerat på Instagram sammanfattar sommaren. En person försöker sova men hjärnan kan inte stänga av utan tvångsupprepar: ”Des-pa-cito, Des-pa-cito, Des-pa-cito”.

När jag var med i Nyhetsmorgonen på TV4 i våras tippade jag att ”Despacito” skulle bli sommarens låt. Men jag hade ärligt talat ingen aning om hur stor låten skulle bli.

Med 4,6 miljarder spelningar på YouTube, Spotify, Apple Music och andra streamingtjänster – en siffra omöjlig att förstå vidden av – gick ”Despacito” just om ”Gangnam style” som den mest strömmade låten någonsin.

Vad det handlar om är heller inte bara en populär låt utan en indikation på ett avgörande populärkulturellt skifte.

När en spanskspråkig låt från lilla Puerto Rico kan bli listetta över hela världen, från USA och Sverige till Libanon och Ryssland, så har någonting hänt.

Lucian Grainge, boss på världens största skivbolag Universal, säger till Financial Times säger att streamingvärlden ger helt nya möjligheter att tänja en låts popularitet från lokal nivå (barer i Puerto Rico) till global nivå (barer över hela världen).

Personer på Spotify jag talat med säger också att det precis så man numera jobbar. Lokala streamingsiffror studeras noggrant. Om en låt blir populär någonstans testas den sedan på spellistor i andra delar av världen.

Lucian Grainge: ”Vi kan nu plocka låtar som är populära i marknader som Brasilien, Mexiko och Spanien och snabbt förvandla dem till globala hitlåtar”.

En nyckelfigur bakom framgången för ”Despactio” är Jesus Lopez, boss för Universal Music Latin America. I en intervju i Financial Times talar han om att streaming har ”demokratiserat musikkonsumtionen”. Jesus Lopez: ”Förr i världen var vi tvungna att övertala radiostationer att plocka upp låtar, men nu kan du befinna dig i Frankrike och Italien, se att en låt är populär, och då lyssna på den direkt”.

Den marknad som växer snabbast är den latinamerikanska, med 626 miljoner människor, där streaming i fjol ökade med 57 procent.

De artister som kanske bättre än någon förstått förutsättningarna i denna nya musikvärld är tre discjockeyer som tillsammans kallar sig Major Lazer och spelar i kväll fredag på musikfestivalen Way Out West i Göteborg.

Namnet Major Lazer är kanske inget som svenska hushåll lystrar till men du har hört deras musik. Deras största låt, ”Lean on me”, är inte långt efter ”Despactio” och har strömmats över tre miljarder gånger.

Miami ligger geografiskt perfekt i denna nya musikvärld: mitt i vägkorsningen mellan USA, Karibien och Latinamerika. Det är också i karibiska Miami som Major Lazer har sina rötter.

Trion består av 38-årige amerikanen Diplo som gick i high school i Florida, 34-årige Walshy Fire från Jamaica som tillbringade sin barndom i Miami och 39-årige Jillionaire från Trinidad som just flyttat till Miami.

Medan andra artister fortfarande är fixerade vid USA och Europa så låter Major Lazer globalt och tänker globalt. Major Lazer turnerade nyligen i Nigeria, Kenya, Etiopien, Rwanda samt över hela Sydamerika.

Som disjockeyer i grunden studerar de hela tiden hur publiken reagerar på nya låtar. Att nigeriansk afrobeat och puertoricansk reggaeton nu i branschen omtalas som ”nästa stora grej” är något som Major Lazer vetat länge På sin senaste EP har de gästartister som Camila Cabello från Kuba, Anitta från Brasilien och Balvin från Colombia.

Diplo (riktigt namn Wesley Pentz) är en strateg. Han slog igenom stort för tio år sedan som producent och medkompositör till ”Paper planes” med rapparen M.I.A. från Sri Lanka och London – en av de låtar som ljudmässigt präglat hela populärmusikens utveckling på 2000-talet – och använde pengarna till att investera i Snapchat och Tesla.

Major Lazers konserter är också mer utformade som fester än regelrätta konserter, perfekta för publiken att dokumentera på Instagram och Snapchat.

Precis som Fugees en gång gjorde så lägger Major Lazer också in andra populära låtar i sin konsertrepertoar. Bland dem – förstås – en egen remix av ”Despacito”.

Diplo säger till Billboard att det i streamingvärlden inte längre är artisterna som bestämmer över musiken. ”The audience controls music now”.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

BIO
”Dunkirk”. Om bio ska överleva så måste bio bli ännu mer bio. Som ”Dunkirk”. En film som är en rörlig version av en gigantisk bataljmålning på ett nationalmuseum. Duken är berättelsen. Ett intryck som förstärks av minimalt med dialog.

PODCAST
”The Revisionist History”. Mitt i sommaren har Malcolm Gladwell lagt ut andra säsongen av sin podcast. Ett format han redan behärskar till samma perfektion som böcker. Totalt oförutsägbar ämnesmässigt, från country till rasism.

BOK
Don Winslow, ”The Force” (HarperCollins). När New York Magazines briljante konstkritiker Jerry Salz instagrammar om att han läst ”The Force” på semestern förstår man spridningen på denna bestseller. Unik inblick i vad det innebär att vara polis.

+

BONUS NR 1:

”Don’t bore us, get to the chorus.” Roxettes geniala låttitel gäller som devis för komikerna Steve Coogans och Rob Brydons filmer och tv-serier med titeln ”The Trip”.

För varför ha med de tråkiga transportsträckorna (handling, dramatik, karaktärsutveckling)? Varför inte i stället gå direkt på refrängen och enbart inkludera det roliga (humor, fantastiska miljöer, närbilder på mat)?

Originalserien ”The Trip” från 2010 handlade om att de åkte runt på gourmetrestauranger i norra England, samtidigt som de spelade karikerade versioner av sig själva. Därefter gjorde de 2014 en skamlöst publikfriande uppföljare, ”The Trip to Italy”.

I den nya ”The Trip to Spain” bilar de mellan bergsbyar och restauranger så betagande att man suddar ut sina tidigare semesterplaner och skriver Spanien i almanackan.

Receptet är exakt detsamma som i föregångarna. Det görs både en tv-version i sex halvtimmeslånga delar samt en nedklippt version som blir långfilm på bio.

Nytt är att de framställer sig själva som mer osympatiska. Imitationerna är fruktansvärt roliga men samtidigt tvångsmässiga och skapar en klaustrofobisk stämning: de är fångar i sig själva.

Bioversionen har svensk premiär i dag fredag, 11 augusti. Tv-versionen väntar ännu på svensk premiär men finns ute som engelsk dvd.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

I fjol gjorde jag en stor intervju i DI med rubriken ”Tekniksnillet som jättarna slåss om”. Reportaget handlade om Fredric Vinnå som under ledning av Jimmy Iovine och Dr Dre byggde Beats Music. En tjänst som 2014 såldes till Apple Music för 3.2 miljarder dollar.

Den händelsen öppnar sommarens bästa dokumentärserie, ”The Defiant Ones”. En serie på HBO i fyra delar om Jimmy Iovine och Dr Dre, deras karriärer, vänskap och samarbeten.

Defiant kan översättas med utmanade eller trotsig. Epitet som, milt uttryckt, passar de levande musikbranschlegenderna Iovine och Dre.

Det är en av de bästa musikdokumentärer jag någonsin sett. Det borde bli obligatoriskt för alla som ska börja jobba i musikbranschen att se ”The Defiant Ones”. En vän fällde omdömet: ”Lita på att den också snart används i undervisningen på Handelshögskolan”.

Trots att de kommer från helt olika bakgrunder förenas de av besattheten av sin ständiga framåtrörelse, sitt sinne för affärer och sin orädsla över att uppfattas som kontroversiella.

Nivån på de intervjuade är högsta möjliga, från Bruce Springsteen och Bono till Eminem och Snoop Dogg. Eminem säger träffande: ”De producerar varandra”.

Hisorien om Dr Dre är också mycket matigare och djupare än i NWA-långfilmen. För första gången någonsin släpper Dre in en intervjuare på livet. Scenerna där han sitter på en ö i Bahamas lyssnar på favoritlåtar – Nirvana och en liveversion av Kraftwerks ”Metal on metal” – är obetalbara.

Idiotiskt nog ingår inte ”The Defiant Ones” inte i utbudet på HBO Nordic och finns heller ännu inte att köpa på iTunes. Håll tummarna för att SVT köper in.

Jan Gradvall