Skivrecensioner, DI Weekend

Benny Andersson
Piano
Deutsche Grammophon
Betyg: 5

För några år sedan gjorde BBC en dokumentär om ABBA med titeln ”The joy of ABBA”. Jag var en av de som intervjuades och huvudspåret i frågorna som ställdes kretsade kring vad som många uppfattar som det mest gåtfulla och magiska med ABBA. Hur kan man skriva låtar som på samma gång är så glada och så ledsna?

Uttrycket happy/sad förekommer hela tiden när engelska musiker talar om ABBA. En låt som ”The winner takes it all” är exempelvis både en av sorgsnaste och mest upplyftande poplåtar som gjorts.

Den dubbelheten blir ännu mer uppenbar när Benny Andersson skalar ned sina kompositioner till enbart piano.

Utgivet på Deutsche Grammophon, ett bolag inriktat på klassisk musik, består albumet ”Piano” av att Benny Andersson satt sig ensam vid en flygel och spelar 21 låtar från hela sin karriär, vara sex av ABBA.

Det sammanlagda intrycket är att det låter så vackert och ensamt och utlämnade att man lyssnar med tårar i ögonen. Samtidigt som melodirikedomen lyfter en högt över vardagen.

Svaret på BBC:s fråga är tredelat. Melankolin kommer både från den svenska folkmusiken, där Benny Anderssons kompositioner suger upp näring och vätska, från den långa mörka svenska vintern samt från kompositörens eget inre rum.

Presenterade på det här sättet slås man också av hur mycket kompositionerna har gemensamt, hur förbluffande väl de hänger ihop, trots att de kommer från totalt olika sammanhang.

Varje sig det gäller en ABBA-låt från ett album som sålt i 30 miljoner exemplar eller en låt från en musikal (sex från ”Chess”, tre från ”Kristina från Duvemåla”), en låt från ”O klang och jubeltid” av Benny Anderssons Orkester eller en låt specialskriven för invigningen av orgel på Acousticum i Piteå, så låter alltsammans Benny Andersson, en byggarbetarson från Sverige.

Jan Gradvall

Loney Dear
Loney Dear
Real World
Betyg: 4

Jag har sett Emil Svanängen trollbinda en publik i alla möjliga sammanhang.

På allt från Polarprismiddagar på Grand Hotel till ceremonin på Swedish Music Hall of Fame har han tolkat andra artisters musik på ett sätt som fått bordsgrannar att vända sig om, greppa tag i ens arm och utbrista: ”Ursäkta, vem är det där?”

Hans egna album under namnet Loney Dear har alltid fått fina recensioner, även internationellt, men Emil Svanängen har aldrig fått det breda genombrott han förtjänar.

En förklaring är att det finns ett glapp mellan hans scenpersona och hans skivor. När Emil sitter vid sina keyboards så visar han den frikyrkobakgrund som är hans rötter. Han mässar fram en närvaro med en nästan tungomålstalande intensitet som för tankarna till en pastor eller Nina Simone.

På albumen, däremot, handlar hans musik mer om precision och introvert utforskande.

Att självaste Peter Gabriel nu tagit Emil Svanängen under sina vingar och ger ut albumet på sin world music-etikett Real World, kan förhoppningsvis hjälpa Emil Svanängen ut i världen.

Ändå kan jag inte släppa känslan av att jag allra helst skulle vilja höra en liveinspelning i en kyrka. Tänk på just Nina Simone vars allra bästa album var liveinspelningar.

Jan Gradvall

Ibeyi
Ash
XL/Playground
Betyg: 4

Man vet att vi lever i en internationell musikvärld när man lyssnar på fransk-kubanska tvillingsystrar som bor i Paris, spelar in i London, sjunger på engelska, franska och det nigerianska språket yoruba, samplar röster av bulgariska kören Le Mystere Des Voix Bulgares samt väver in högläsning från mexikanska Frida Kahlos dagbok.

Ibeyi består av 22-åriga Naomi Diaz och Lisa Kaindé-Diaz. De är döttrar till kubanske slagverkaren Anga Díaz, gick bort 2006, som spelade med Buena Vista Social Club.

Albumet är utgivet på XL och producerat av dess grundare Richard Russell som visat på en unik förmåga att hitta originella talanger – från Adele och The xx – vilka når en världspublik utan att kompromissa en millimeter utan att precis tvärtom framhäva sina egenheter.

Ibeyi är nu mogna att ta det stege. Richard Russell låter trummorna bli huvudinstrument (dubbelt så högt mixade som annan musik just nu) och tvillingarna Diaz för tankarna till om en ung Björk kunnat vara i musikalisk dialog med sig själv.

Jan Gradvall

Kamasi Washington
Harmony of difference
Young Turks/Playground
Betyg: 4

Kamasi Washington har på scen samma utstrålning som Beppe Wolgers i rollen som Pippi Långstrumps pappa.

Han verkar sy upp sina kaftanter hos samma skräddare som Ebbot, håret sträcker ut sig i åtminstone tre väderstreck, ögonen lyser av varm nyfikenhet samtidigt som han frustar och spelar tenorsaxofon så att det hörs över de sju haven.

Om genombrottsalbumet ”The Epic” – ett trippelalbum med tre timmars speltid – är denna EP den perfekta förrätten. Musiken låter som en nyförälskad John Coltrane. Om någon vill börja lyssna på jazz men är osäker på var man ska börja, gå inte bakåt, börja i nuet, börja precis här.

Jan Gradvall