Krönika, DI Weekend

Weekend 8 december

Krönika

Jan Gradvall

Drottningen av Get Shit Done. Det är den bästa beskrivningen av Tina Brown, den skickligaste och mest inflytelserika chefredaktören i världen under 1900-talets två sista skälvande decennium.

Frasen myntas av Tina Brown själv i hennes dagböcker för att beskriva en av hennes anställda, men det är precis så hon själv jobbat.

Tina Brown revolutionerande tidningsvärlden genom ett nytänkande i text, bild och layout som sedan dess blivit standard, även om en promille nått upp till hennes nivå.

Tina Browns tecken på ett bra magasin är att du ska kunna slänga det på golvet, och oavsett vilket uppslag som öppnas, så ska du direkt kunna identifiera tidningen.

För att uppnå sin vision anlitade hon inte bara de bästa skribenterna och fotograferna utan även projektledare som aldrig jobbat med tidningar förut men som var kapabla till det allra viktigaste. Att få saker att hända. Get Shit Done.

När Tina Brown var 25 år blev hon chefredaktör för Tatler i London och mångdubblade upplagan. När Tina Brown precis fyllt 30 blev hon värvad till New York som chefredaktör till Vanity Fair och mångdubblade upplagan.

Alla förlag i världen var velat att Tina Brown, född 1953, ska skriva sina memoarer, men hon har tackat nej. I stället har hon nu 64 år gammal gått med på en kompromiss i form av att publicera sina dagböcker från åren på Vanity Fair.

Resultatet är rent guld.

Vi befinner oss just i en sällsynt givande säsong för den som är intresserad av modern mediehistoria. Parallellt med att epoken med glassiga printmagasin är på väg mot graven (bilagor går fortfarande bra!) har det dykt upp flera böcker som skildrar dess storhetstid.

Tidigare i höst har jag här i DI Weekend tipsat om Joe Hagans biografi om magasinet Rolling Stones chefredaktör Jann Wenner, ”Sticky fingers”, och Paul Gormans ”The story of The Face”.

Trots att Tina Browns ”The Vanity Fair Diaries 1983-1992” är så nischad – minnesanteckningar inte avsedda att publiceras – så lyckas hon också måla upp en bataljmålning över hela epoken. Bokens förord och efterord är en komprimerad självbiografi.

Mellan 1979 och 1989 lanserades 2 500 (!) nya magasin. Samma år som Tina Brown blev chefredaktör för Vanity Fair växlade 1980-talet upp i turbofart.

1984 var det premiär på ”Miami Vice” i tv, Madonna släppte ”Material girl”, Martin Amis (tidigare pojkvän till Tina Brown) skrev romanen ”Money” och Jay McInerney fångade livet i New York i ”Bright lights, big city”. Men det som bäst fångade tidsandan i staden var ingen person utan en ny byggnad: Trump Tower.

När Ronald Reagan sänkte skatten för de rika skapades enorma klassklyftor. Som Tina Brown skriver: ”In the New York of 1984, it was either the sedan or the sidewalk”. Limousin eller uteliggare.

Hon skriver på en champagnebubblig, Oxford-utbildad engelska. När jag googlar ordet effervescent betyder det förstås just – sprudlande.

Tina Brown växte upp i England med föräldrar som var nyckelpersoner i den filmbranschen. Efter blöta julfester på familjegodset kunde hon vakna upp av att ”den senaste James Bond” låg och sov under granen.

Som skolelev blev Tina Brown flera gånger reglerad för sin vägran att lyda auktoriteter. På en skola fanns en regel om att flickorna måste bära dubbla trosor – vita i bomull underst, gråa i ylle utanpå – samt endast fick byta dem tre gånger i veckan. Det sista Tina Brown gjorde på den skolan var att leda en demonstration på lacrosseplanen med plakaten ”End Knicker Madness!”.

Ifrågasättande visande sig komma till användning inom journalistiken.

Vanity Fair hade sin storhetstid på 1920-talet med stjärnskribenter som Dorothy Parker. Vanity Fair excellerade i formuleringskonst – Gandhi kallades ”Lord of the loin cloth” – men lades ned 1936.

När titeln Vanity Fair nylanserades 1983 var det med en extremt påkostat reklamkampanj, men alla gäspande käkarna ur led åt innehållet, signerat en meriterad manlig chefredaktör. Enter: Tina Brown.

Dagboken visar hur mycket hon fick kämpa för att manövrera sig till chefsstolen. Maktspelet bakom kulisserna påminner om det som skildras i ”Stoner”-författaren John Williams roman om Augustus.

Som ung britt är hon rädd för New York men älskar stadens energi och jämför den med klarinettsolona i Gershwins ”Rhapsody in blue”.

Tina Brown fick mycket skit när hon efter Vanity Fair blev chefredaktör för institutionen The New Yorker. Hon påstods vulgarisera tidningen med kändisar och nymodigheter som fotografier.

Men i dagbokens efterord kan hon inte låta bli att påminna om fakta. När Tina Brown tog över fick 79 av 120 på den ålderstigna redaktionen stämpla ut. I stället handplockade hon 50 nya namn, bland dem Malcolm Gladwell och David Remnick, den chefredaktör som i dag leder en tidning som både är en vinstmaskin och har högst kredd i världen.

(slut)

+

GRADVALLS VAL

DOKUMENTÄR
”Voyeur”, Netflix. Plågsamt fascinerande att ser hur journalistlegenden Gay Talese degraderas. Hans reportagebok om en smygtittare, en man som drivit motell för att se andra har sex, faller samman när sanningshalten börjar ifrågasättas. Ännu mer osannolikt: att ett filmteam är på plats och dokumenterar kollapsen.

JULKLAPP
”The Vietnam War”, SVT Play. I september hyllade jag dokumentärfilmaren Ken Burns i en krönika. På självaste julafton lägger nu SVT ut hela hans 17 (!) timmar lång epos om Vietnamkriget. Kalle Anka kommer dränkas av ljudet av helikoptrar över Mekongdeltat.

SERIE
”Godless”, Netflix. Tänk om Lady Mary Crawley en dag dragit från Downton Abbey, tagit båten till Amerika, köpt gevär och klätt sig som John Wayne? Det är upptakten till en nästan feministisk västernserie gjord av manusproffset Scott Frank som nu fått chansen att regissera själv. Ren kärleksförklaring till västernmästaren John Ford.

+

BONUS NR 1:

Den 9 november 2012 hittas en man död i sin lägenhet i Årsta, Stockholm. Mannen hade levt hela sitt liv ensam. Senare framkom att han varit död i sex dagar.

I sitt testamente skrev han ”Jag var enligt min far totalt värdelös och kunde aldrig bli något”. I lägenheten fanns tusentals fotografier och dior som enligt testamentet skulle skänkas till Premium Förlag med önskan om att det kunde göras en bok.

Nu är den boken här, ”Richard Cahlén, ett liv med kändisar i fokus” (Premium Förlag).

Richard Cahlén, född 1951 och död i hjärtattack, var under 30 år Sveriges främste mingelfotograf.

Det finns absolut ingenting konstnärligt över fotografierna. Richard Cahlén åkte till angiven premiär, tog fram sin kamera, ofta med stort blixtaggregat, och brände av. Rent kompositionsmässigt är många bilder sämre än en amatörfotografs.

Det är så långt ifrån konst att det just därför blir konst. Och hans livsverk berättar något om Sverige.

Richard Cahlén arbetade för alla svenska veckotidningar. När man bläddrar i boken inser att det är precis denna typ av vimmelbilder som så många av oss växt upp med. Oretuscherade bilder på svenska hemvirkade kändisar, sällan särskilt glamorösa, som gör sitt jobb och ler in i kameran.

Richard Cahléns styrka var hans flit. Han åkte runt på vespa i Stockholm och var på fler tillställningar och premiärer än alla andra. Han var omtyckt av alla och blev insläppt överallt. Han utförde sitt jobb klädd i praktiska fritidskläder av jaktmodell. Kameran blev för honom ett sätt att vara där men att slippa behöva delta.

När man läser om Richard Cahlén inser att man det finns många paralleller till Bill Cunningham (1929-2016), legendarisk gatumodefotograf som iklädd blå arbetsrock cyklade runt i New York, levde ensam och jobbade oavbrutet.

Richard Cahlén fixade inte omställningen från analogt fotografi till digitalkameror och uppdragen sinade på 2000-talet. Han gjorde inte av med några pengar och efterlämnade flera miljoner.

Om inte någon redan håller på med en tv-dokumentär om Richard Cahléns liv borde det arbetet påbörjas omgående.

Jan Gradvall

+

BONUS NR 2:

”Vi kräver ett skivbolag i varje by!” Så stod det på en singel som gavs ut 1979. Skivbolaget hette Svenska Popfabriken och var baserat i Klippan.

Svenska Popfabriken gav ut den allra första och kanske bästa svenska punksingeln, ”Vårdad klädsel” med Kriminella Gitarrer. Någon månade sedan kom legendariska samlingsalbumet ”Svensk Pop” där gruppen Torsson presenterade sig med låten ”Klippans centrum”, en låt som beskrev just livet den skånska byn. (En annan av Torssons tidiga låtar hette ”Bertils gatukök”.)

Två av nyckelfigurerna från scenen i Klippan – Mats P, gitarrist i Kriminella Gitarrer och demonproducenten Pål Spektrum – har nu under sina riktiga namn, Mats Pettersson och Anders Pålson, sammanställt en ambitiös och påkostad bok utgiven på eget förlag som kartlägger en viktig del i svensk pophistoria, med just titeln ”Ett skivbolag i varje by”.

Vad som inspirerade dem var Charlie Gilletts bok ”The sound of the city” från 1970 där han beskriver hur rocken i 1950-talets gryning växte fram på små skivbolag på regionala marknader.

Plattform för Svenska Popfabriken var Studio Bobadill och en musikförening som startats 1977 av Bo Ingvar Olsson, musikledare på den kommunala musikskolan i Klippan.

Det första som gavs ut var experimentella stycken på rullband med titlar som ”Maskinerna ska dö” och ”Befriade från skolan”. Inspelning gjordes i skolans idrottshall, med gymnasiekören, och Stry Terrarie (senare i Ebba Grön) som tryckte igång bandspelare med udda ljud.

Bokens kapitel är skrivna av olika musikprofiler. Hans Dahlén, trummis i Torsson, berättar utförligt om hur han försörjde sig på en fabrik som tillverkade fiskgratäng. ”Fisken kom till oss i form av djupfrysta, rektangulära block som vägde runt sju kilo och var inslagna i kartong”.

En av höjdpunkterna i boken – typisk för hela scenen – är en bild där Torsson repeterar i ett kursbibliotek på Kemicentrum i Lund.

Jan Gradvall