I huvudet på Per Gessle

Son Of A Plumber-skivan leder rakt in till hans gamla pojkrum i Halmstad. Exklusiv intervju för Gradvall.se.

Text: Jan Gradvall

Per Gessles senaste album är utgivet under namnet Son Of A Plumber. Det har betraktats som en rolig eller fånig pseudonym, men är i egentligen en korrekt beskrivning av hans egen bakgrund. Per Gessles pappa var rörmokare.

Per Gessle, född 1959, har inte lämnat ut mycket av sig själv och sitt liv på sina skivor med Gyllene Tider eller Roxette eller på sina soloskivor under eget namn. Men han gör det på Son Of A Plumber-skivan. Skivan leder rakt in till hans gamla pojkrum i Halmstad.

Öppnar man skivomslaget hittar man en bild på hans pappa, Kurt, och hans mamma Elisabeth. Kurt Gessle drev en VVS-firma och arbetade oavbrutet. Förmodligen visste han inte mycket om sin sons tankar och idéer.

bildbildInuti skivomslaget till Son Of A Plumber-albumet finns två teckningar gjorda med blyerts och vattenfärg. En föreställer en situation ur en handbollsmatch, den andra en hockeymatch. Teckningarna är gjorda av Per Gessle när han var runt sju år.

Jag känner igen det vridna perspektivet i teckningarna: alla spelare är vända framåt. Jag känner igen försöken till exakt naturtrogenhet i återgivningen av målramarna och i färgläggandet av dräkterna. Det var exakt så jag själv målade i samma ålder.

Var hittade du de här gamla teckningarna?

– Jag hittade dem hemma hos min mamma. Jag skulle titta i ett gammalt fotoalbum och när jag öppnade det ramlade det ut en bunt med gamla teckningar. Jag tecknade jättemycket när jag var liten. Här, till exempel, är det Brynäs som gör mål mot Teg.

Vad var Teg för lag?

– Kjell Rune Milton spelade där. Han gick sedan över till Modo men började i Teg.

Samlade du hockeybilder också?

– Självklart. Jag gjorde listor över allting. Jag skrev till och med upp vilka som gjorde mål i TV-pucken. Brynäs var mitt favoritlag. Jag minns när de förlorade SM-guldet i någon match mot Leksand. Jag var helt förstörd, jag kunde inte gå till skolan. Jag har alltid varit en dålig förlorare.

Bor din mamma kvar i det gamla huset?

– Nej, vi har flyttat mycket. Första gången vi flyttade var 68 eller 69. Min pappa hade astma. Läkare sa att han skulle flytta inåt landet en bit för att det skulle bli bättre för hans luftrör. Det var ett konstigt råd, inser jag nu. Jag har hört från andra håll att det skulle vara bättre med havsluft om man har astma.

Jag har astma. Det låter väldigt konstigt.

– Eller hur? Vi bodde kring Folkparken i Halmstad, men flyttade två mil längre inåt landet. Där bodde vi i kanske fem år, mellan jag var ungefär nio och tretton. Sedan flyttade vi igen, till Vilshärad, där vi byggde ett hus. I samma veva blev min pappa sjuk. Han fick prostatacancer. Han kunde inte jobba och låg hemma i ett år.

– Mot slutet av den tiden hade vi inte råd att ha kvar det huset utan flyttade igen. Det var där i det huset som jag skrev ”När alla vännerna har gått hem”. Det var på Hamiltonsväg 1978. Jag minns det tydligt. Min pappa dog 1978.

Det finns ett underliggande vemod i den låten. Skrev du den efter din pappas död?

– (tänker efter) Ja, det måste ha varit efter. Min pappa hörde oss bara en gång. Det var när vi i Grape Rock fick vara med i radioprogrammet ”Bandet går”. Vi skulle föreställa ett punkband, men låten, ”En av dom där”, var sex minuter lång. Den byggde på ett evighetsriff som nog hade mer gemensamt med Led Zeppelin. Men min pappa gillade det inte alls. Framförallt tyckte han att jag sjöng väldigt illa.

Hur såg dina pojkrum ut?

– Vi flyttade ju så mycket att inget blev konstant. Vi var tre syskon men det var sju år emellan oss. När jag föddes så var min syster (Gunilla) 14 år. Hon försvann därför från hemmet ganska tidigt. Det var mest jag och min brorsa (Bengt). Men jag kommer ihåg att min syster hade sitt rum ovanför trappan och att hon alltid spelade ”Lipstick On Your Collar”. Har du hört den?

Connie Francis?

– Grön vinyl.

Det är väl Connie Francis-eran som Agnetha Fältskog blickar tillbaka till på sitt senaste album. Den oskuldsfulla tiden innan Beatles.

– En fantastisk era. Många av låtarna låter exakt likadant, men man kan inte låta bli att gilla dem. Har du den här samlingen? Vad heter han nu igen… Han som gjorde ”Telstar” med The Tornados? Alla hans produktioner är fantastiska.

Du menar Joe Meek?

– Ja!

Har inte köpt den än tyvärr.

– Nästan allt på den samlingen är bra. Screaming Lord Sutch & The Savages, ”I Ain’t Mad At You”. Makalös. Skitbra. Den hade min brorsa på singel. Min bror är född 1951. Jag började med att låna skivor från honom innan jag började bygga upp en egen skivsamling. Mina första favoriter var Hep Stars.

Är inte du för ung för Hep Stars egentligen?

– Jag gillade dom. Jag blev skjutsad av mina föräldrar för att se Hep Stars på scen. De körde exakt samma scensnack som på liveskivan ”On Stage”. Jag frågade min mamma om det här alldeles nyligen, men hon kom inte ihåg något. Hon är 81.

– Jag gillade Hep Stars så mycket att jag tvingade mina kompisar att låtsas att vi var ett band. Vi stod där med couronnepinnar som gitarrer och mimade till ”Sunny Girl” och till ”It’s My Life” med Animals. Men mina kompisar var helt ointresserade av musik. De tyckte jag var konstig.

Vad var det dominerande i deras liv? Fotboll?

– Jag spelade också fotboll, men det var inte riktigt min grej. Jag var ganska teknisk, jag kunde stå och kicka med bollen 100 gånger i luften. Men jag var ganska tjock på den tiden och dålig på att springa. Det avgörande vägvalet kom när jag fyllde 15. Jag fick välja mellan en begagnad moppe och en begagnad stereo. Jag valde stereon.

Jag har exakt samma historia. Vi befann oss kanske ett par pinnhål högre upp på medelklasstegen: för mig var det en ny moppe eller en ny stereo.

– Jag har alltid varit en ensamvarg och blev så ännu mer när jag valde bort moppen. Det beror kanske på min personlighet, men också på att vi flyttade så mycket. Man fick aldrig fäste, fick inga nära vänner. Jag satt i stället hemma med mina hörlurar. Jag lyssnade på skivor, lyssnade mycket på radio och skrev ned statistik.

– I samma ålder, när jag var 14-15, började jag också skriva mina egna låtar. Vi hade ett piano hemma som jag aldrig spelade på. Jag tog några lektioner men kunde aldrig connecta det där med noter. Jag fattade aldrig hur noterna blev musik. Så när jag skrev låtar så var det bara nedskrivna texter. Melodierna hade jag i huvudet. Jag hade hundratals låtar i mitt huvud.

Färdiga låtar som du tänkt fram?

– Ja.

Du hörde dem i huvudet med arrangemang och allt?

– Ja. Inte på Mozart-vis (skratt), det var inga symfonier där jag kunde höra varje enskilt instrument. Men jag hade poplåtar helt klara i huvudet med tempo, vers, stick, refräng.

– Det var där inne, i mitt huvud, som jag levde mitt liv. Vi flyttade och flyttade. Högstadiet var en jävligt jobbig tid för mig. Jag kände mig helt fel. Jag var småmobbad och kände mig värdelös, plus att jag var ganska tjock. För att komma ifrån skolan bestämde jag mig därför för att ta ett sabbatsår och började jobba på Bingo-Livs.

Sabbatsår på Bingo-Livs?

– Ja, det var en ICA-affär. Jag är född i januari 1959. När jag gjorde skolmognadstest vid sex års ålder fick jag välja om jag i stället ville börja skolan ett år tidigare. Vi valde det alternativet och jag började skolan redan som sexåring. Jag var därför alltid yngst i klassen under uppväxten. Att ta ett sabbatsår var ett sätt att hamna i en ny klass, med jämnåriga. Mamma och alla var eniga om att ett sabbatsår var en bra idé.

– Jag jobbade på Bingo-Livs och plockade upp mjölk och såna saker. Där fick jag köra moppe trots allt, flakmoppe, och hämtade varor. När jag stod där och packade mjölk en dag kom en av mina lärare på den äckliga skolan förbi och sade: ”Jaså, det var här du skulle hamna till slut”. Fy fan, vilken gris. Men för mig var alltsammans en chans att börja om. Under sabbatsåret såg jag även till att gå ned i vikt.

Hur gjorde du? På den tiden fanns väl varken gym eller viktklubbar.

– Jag levde på kyckling och knäckebröd i ett år. Allt hade kommit till en gräns. Jag var fast besluten att börja om. Nytt hus, nya skola, nya vänner. Jag var ute efter ett år noll.

– Parallellt med detta händer punken. Jag köpte Patti Smiths ”Horses” och Ramones första. Jag fick ett slags abstrakt självförtroende av det. Punken sade att det var okej att inte vara speciellt bra. I den tidsanda som varit innan, präglad av ”Brain Salad Surgery” och ”Dark Side Of The Moon”, var alla så jävla duktiga.

– När jag kom tillbaka till skolan, där jag äntligen hamnade i en ny klass, fick jag en vän. En jättegod vän som heter Peter, Peter Nilsson. Det var 1977 och han spelade bas i band som hette Audiovisuellt Angrepp. Bandet repeterade i Harplinge, en och en halv mil bort. Vi åkte dit så fort vi kunde och tillbringade hela dagarna där.

– Bland de andra medlemmarna i Audiovisuellt Angrepp fanns MP (Mats Persson, Gyllene Tider) som spelade trummor. Det var så jag lärde känna honom. I bandet fanns även Martin Sternhufvud som senare startade Mamas Barn med Marie (Fredriksson). Efter ett tag startade jag och MP ett eget band vid sidan om, men den första tiden satt jag där på golvet i replokalen, med ryggen mot väggen, och lyssnade när de spelade.

– Rummet där de repade var litet, mycket mindre än det här rummet. Det var så jävla högt. Jag satt där och tänkte, wow, det här är precis det jag vill göra med mitt liv.


Rummet vi sitter i i dag är stort. Vi sitter i Per Gessles vardagsrum i Stockholm och dricker kaffe. Eller, rättare sagt, jag sitter ned och dricker kaffe. Per Gessle själv springer mest hela tiden in till rummet intill, ett musikrum, och spelar upp olika låtar.

– Kommer du inte ihåg Lobo? ”I’d Love You To Want Me”? Vänta, då måste jag spela den.

Per Gessle har sin vinylsamling kvar i sitt hus i Halmstad. I lägenheten i Stockholm har han alla CD-skivor. Fast allt han gillar är nu nedtankat i en iPod som han kopplat till en slags bergsprängare. Han hukar sig ned, låter fingret snurra över styrplattan, trycker fram en ny låt.

– ”Me And You And A Dog Named Boo”. Också Lobo.

Per Gessle har avverkat en hel del iPods. ”Den första var den helsvarta U2-iPoden, men den blev ju full direkt.” Under 2004 började han tanka ned hela sin CD-samling i iTunes.

Inte sällan blev han så uppslukad att han när han tittade på klockan var den fem på morgonen.

– Jag får hela tiden höra att jag är så pedantisk. Att mina skivor står i bokstavsordning och såna saker. Visst, det gör dom. Men mitt i detta så har jag också en helt annan sida. Jag klarar inte av när min tid förväntas vara i ordning. Det värsta jag vet är att ha scheman. Jag gillar inte deadlines. Jag gillar inte när jag i förväg vet vad som ska hända.

– Jag fattar inte folk som kan skriva låtar på kontorstid. Att sitta där sex timmar, ibland blir det något, ibland inte. Jag vägrar jobba så. Jag sitter i stället framför TV:n med gitarren i knäet. Är det en halvbra film sänker jag ljudet och sitter och klinkar. Jag läser textremsorna på filmen, tänker inte på vad jag gör, och då kan det plötsligt dyka upp en melodi. Fan, vad var det där?

När Per Gessle tankade ned sin skivsamling i iTunes återupptäckte han mycket gammal musik. Sånt som han lyssnat på i hörlurar i sina gamla pojkrum.

– Förr i tiden kunde man i radion höra Chicory Tip följt av Harry Belafonte och sen kom Deep Purple. Det är så jävla tråkigt med det formateringstänk som nu råder. Vilken människa tycker om en enda sak? Vem vill äta samma maträtt hela tiden?

Man fick en slags populärkulturell allmänbildning genom den gamla monopolradion. Man fick lära sig vem Jules Sylvain var.

– Ja, det vet inte folk längre. Samtidigt tror jag att Internet och digital musik kan vända utvecklingen. På nätet kan man, ungefär som via radion förr i tiden, slumpvis hitta nya låtar och ny musik.

– Det är synd att iTunes Music Store fortfarande har så lite gammal musik. Jag fattar inte varför inte bolag som EMI eller Warner öppnar egna motsvarigheter till iTunes Music Store. De borde lägga upp precis allt. Tänk om alla fick möjlighet att klicka runt där, gå igenom hela den katalogen, upptäcka all musik som finns gömd i arkiven.

Per Gessle tar med sig sin iPod, dvs sin skivsamling, när han reser. Han åker till Halmstad flera gånger varje månad.

Ungefär samtidigt som han var i Halmstad och tittade i sin mammas gamla fotoalbum – då hans egna gamla barnteckningar ramlade ut – började han tänka på den musik som formade hans uppväxt.

– Jag har en åttaårig son. Det är väldigt kul att se vilken musik han hittar och varför han gillar den. På Cartoon Network dyker det tydligen upp en hel del musik. Han kan komma och fråga mig om till exempel Rembrandts.

– För ett tag sedan spelade jag ”Smoke On The Water” för honom. Han hade aldrig hört den förut. Liveversionen från Japan. Duh-duh-duh… Det var fantastiskt att bevittna någon höra det riffet för allra första gången i sitt liv. Jag såg hur hans ögon tändes.

– För vad är det egentligen som gör att man fastnar för olika låtar? Vad var det som jag själv gillade i olika låtar som åttaåring. Den där rundgången i ”I Feel Fine”. Vad är det som är så häftigt med den?

Per Gessle beslutade sig för att försöka fånga den upptäckarglädjen, den helt öppna och fördomsfulla inställningen till musik, på en skiva. En skiva som ljudmässigt var präglad av den musik han hörde på radion i början av 1970-talet. Gessle tog återigen kontakt med Clarence Öfwerman och Christoffer Lundquist som han jobbat med tidigare.

– Jag har jobbat med Clarence sedan 1986. Vi kan varandra väldigt väl. En av de saker Clarence tyckt varit negativt är att jag är alldeles för förberedd innan skivinspelningar. Jag gör väldigt avancerade demos. Demos som ibland låter exakt som slutresultatet.

– Nu beslutade vi oss därför för den ultimata förändringen i min värld. Jag gjorde inga demos alls till Son Of A Plumber-skivan. Det enda jag hade innan inspelningarna började var tre instrumentallåtar. Resten är sånt som kom fram under arbetet. Jag spelade upp idéer för Clarence och Christoffer som nu fick mycket större chans att påverka dem.

– Jag ville också undvika spjutspetsar på skivan. Vår idé var att göra en skiva där helheten var det väsentliga, en dubbelplatta med ett par-tre låtar för mycket. Musik behöver inte vara effektiv.

Resultatet har blivit en skiva som återskapar den drömvärld som Per Gessle levde i sina hörlurar. En resa med talande låttitlar som ”I Never Quite Got Over The Fact That The Beatles Broke Up” via ”Keep The Radio On (This Is The Perfect Song)” till ”Kurt – The Fastest Plumber In The West”.

En sång döpt efter en rörmokare i västra Sverige. En rörmokare som fick en son som mot alla odds lyckades börja om från noll. Som i sitt andra liv blev den han bara kunde drömma om i sitt första.

(Artikeln exklusiv för Gradvall.se. Publicerad 21 december.)